Reflektion - Assignment #6

Jag och Román gav till Sandra och Christine, texten:
"Någon dag i tiden.
Vad hände mellan dag ett och dag två?

Tre dimensioner!"

Med detta assignment ville vi anpassa formuleringen och innehållet till målgruppen av en gymnasieklass. Några tankar om eventuella tolkningar var att det kunde handla om ett mellan ögonblick i tiden och att detta kunde genomföras i någon typ av tredimensionellt manér. Vi försökte formulera oss ganska rakt på sak, men ändå lämna ett utrymme förtolkning på en nivå som vi trodde skulle passa gymnasieelever.

Den kritik vi fick var att texten inte var givande och saknade ett utrymme för ifrågasättande och tolkning, något som vi numera är vana vid att arbeta med.

Det assignment vi fick kom från Iris och Ingrid:
"Utkast från färjan:

Använd elementen
Utmana materialet
Sluta där du började"

Detta assignment hade jag och Román tolkat olika redan i vilken text som skulle vara med, och "Utkast från färjan" som jag tog med, hade han helt exkluderat. Detta var intressant för våra påverkan på våra gestaltningar. Detta assignment lämpar sig nog bra för en gymnasieklass likväl som det lämpar sig för studerande på en högskola. Eftersom det tar upp elementen som ett angivet material och hur man skall gå till väga i processen, samtidigt som varje enskild del har ett brett tolkningsutrymme. För min gestaltning frågade jag mig; vilka element jag skulle ta användning av, vilket material jag ville utmana och vad vilken början som blir min att förhålla mig till. Paralellt med alla dessa frågor om "vad?" så frågade jag mig också "hur?". I slutändan handlade min gestaltning om något nyfiket och förstörande, och jag ville dra associationer till olja, mänsklighet och miljöpåverkan, men att detta var mycket abstrakt.

Reflektion - Assignment #5

Jag och Román gav den här musikvideon som assignment till Didi och Jenny:

När vi "formulerade" detta assignment var vi inspirerade av de grupper som förra veckan givit ut musik som assignment. Detta ville vi också testa! För valet av musik bestämde vi att vi skulle lyssna in oss på musik som vi tyckte var användbar, var och en för sig, sedan skulle vi samtala om detta dagen efter. Jag kan bara tala för mig själv när jag säger att det var svårt att välja i urvalet, men när det var dags att samtala med Román igen hade jag ändå kommit fram till några bra alternativ. Den musikvideo som sedan blev assignmentet var den första som jag länkade till Román, han tyckte den var väldigt bra, så det blev också den enda musik vi diskuterade. Vi vägde några idéer mot varandra; om vi skulle ha med titel och video, något av dem, eller utan något av dem. Eftersom vi ansåg att videon, musiken och titeln, alla har kvalitéer som skulle kunna lyftas i ett assignment, fick titeln och videon vara kvar.  Personligen tycker jag att betraktarens bibehållna förvänta på (och observation av) rörelse är en stark kvalitet i videon.

Det assignment som vi fick var:
"SKRIK INTE!!
Bakåt tvärt om framåt."

Detta formulerades av Jenny och Didi. Detta assignment hade styrkan i att det kan tolkas både enkelt och på en djupare nivå, och själv gjorde jag min tolkning någonstans där i mellan. När jag läste detta upplevde jag mig utsatt, som att någon ville utnyttja mig och krävde min tystnad. Utöver denna aspekt av tolkningen blev jag mycket fascinerad av dessa "riktningar" som nämns i assigmentet. När jag undersökte dessa tolkningar var jag mitt i processen av att bygga ett kamerastativ av stolar när jag insåg att det jag höll på med blev något mer än bara ett stativ. Stolarna övergick i sin formation från att vara enskilda objekt till ett gemensamt. Jag fattade kameran och tog några bilder runt detta objekt föra att fånga en bildserie som tillsammans bildade en roterande rörelse. Därefter återgick jag till stativet och filmade mig själv med tanken att jag dras i olika riktningar, med huvudet beskuret för att göra det hela mer anonymt och bestjäla mig på min identitet. I bilden hade jag också skuggan av en roterande fläkt, som skänker bilden en rytm och lägger till ytterligare riktningar i filmen.

När jag klippte ihop filmen försökte jag få med alla lager från kameran samtidigt i bild; fotografierna och filmen. Jag försökte förstärka detta med hjälp ökad kontrast i valörerna och sämre upplösning. 

Reflektion - Assignment #4

Jag och Román gav, till Mikaela och Sandra, texten:
"Stanna upp och se dig
om
du vågar
ta chanser
och skynda!"

I formuleringen av detta assignment ville vi testa en form som låg nära dikten, vilka styrkor som detta skulle inneha. Vi ville undersöka konceptet "tid" och utgick ifrån detta. Vi visste inte riktigt om det handlade om att reflektera över och gestalta tid, eller att vi skulle sätta upp någon typ av tidsramar. Vi valde en formulering som vi tyckte uppmuntrade till att snabbt gå in i en process, att snabbt ta in sina omgivningar och använda dem till att skapa något, snabbt! Dock ville vi inte gå ifrån det mångtydiga med detta assignment, istället använde vi dikten som en möjlighet att leka med meningens byggnad och hur den skulle kunna läsas på flera sätt. Placeringen av "om" tillsammans med textbrytningarna gör att texten kan läsas t.ex. "Stanna upp och se dig om, du vågar ta chanser och skynda!" eller "Stanna upp och se dig, om du vågar. Ta chanser och skynda!" eller på något annat sätt som den individuelle läsaren tolkar.

Vi fick vårt assignment från Lina och Katarina, det löd: "Jag gjorde det för din skull!!"
Efter många tankar om vad jag gjort för andra människors skull och vad de gjort för mig, hamnade jag i ett dilemma för gestaltningen av detta. Jag tolkade en vädjan och en desperation i texten, förmodligen var det de två utropstecknens förtjänst. Denna vädjan har både en positiv- och negativ klang. Något har gjorts med goda intentioner men mottagaren uppskattar det inte! Idén om något fängslat och fritt, som känslan av det paradoxala, manifesterades i form av en fågel som både är i och utanför sin bur.

Det var ett mycket bra assignment eftersom det bjöd in till tankar som grundas på egna erfarenheter och som uttrycks i ett avskalat narrativ, vilket skulle kunna adapteras i en gestaltning.

Reflektion - Assignment #3

Jag och Román gav texten "Upptäck vatten" till Didi och Caroline.

Med detta assignment ville vi testa några nya saker, bl.a. ville vi gå ifrån de likheter som funntis mellan våra formuleringar av assignment ett och två på något sätt, vi ville också testa att utmana dem vi visste att vi skulle ge assignmentet till.

När vi diskuterade texten och hur vi skulle formulera den provade vi att gå ifrån en längre formulering som vi sedan bantade ner tills nästan inte kunde bli mer ordfattig samtidigt som den behöll det väsentliga innehållet. Román hade föreslagit att vi kunde på något sätt använda naturen som grund och vi kom till slut fram till texten "Upptäck vatten". Våra förhoppningar var att texten skulle vara kort men stark riktning som dem som sedan utförde assignmentet kunde bygga på och utvidga.

När vi hade distanserat oss ett tag kom vi på att Didi redan i förra assignmentet undersökt vatten, men vi blev nyfikna på om vad som skulle hända om vi drev på detta undersökande ännu längre, så vi stod fast vid formuleringen.

Vårt assignment fick vi från Lisa och Bettan i form av texten:
"Titta i boken,
revidera.
Ta bort något,
lägg till något.
Tänk rosa"

Jag brukar tycka mindre om assignment som är i formen av instruktioner, men detta hade många bottnar för tolkning samtidigt som det hade en tydlig ordning för delmoment i gestaltningsprocessen. Först såg jag på assignmentet som en helhet och tolkade de olika delarna och jag visste redan att jag ville göra någon musikalisk gestaltning, det hade jag bestämt redan innan jag fick assignmentet. Med rosa tänkte jag på flamingos, som för mig blivit en stark manifestering av färgen. Den bok som nämns blev för mig enbart en text, dvs. en nätartikel om hur flamingon lever. Jag gjorde ett urval av textstycken som var betydande och skrev om dem för att passa som en låttext, med rim och takt. Musiken gjorde jag på improvisation. Det var intressant att se hur helheten växte fram successivt utan att veta vad resultatet skulle bli.

Reflektion - Assignment #2

Jag och Roman gav texten "Berätta med ansiktet, gör det färgstarkt!" till Bettan och Lisa.

Vi återanvände två saker från förra assignmentet till detta: Vi började diskutera kring identitet - och vi ville att texten skulle vara mångtydig. Anledningen till varför vi återanvände idéer kan bottna i att vi hade ont om tid för diskussionen om assignmentet, men vi kände också att det var ett fungerande koncept och som var värt att testa ännu en gång. För att uppnå denna metaforiska tydning tänkte vi såhär: Att "berätta" tänkte vi kan göras på många sätt t.ex. i ord eller bild, "ansiktet" kunde stå för identitet eller ett verktyg för assignmentet och "färgstarkt" hoppades vi kunde tolkas både bokstavligt och samtidigt vara likställt med "uttrycksfullt".

Reflektion - Assignment #1

Roman och jag gav texten "Öppna garderoben, hitta kulturen, gestalta!" till Ingrid och Iris.

Dialogen om vilket assignment vi skulle ge ut började i en diskussion om kläder och identitet, hur vi ses och definieras av andra och oss själva. Med denna ingång ville vi formulera texten på ett sätt som var mångtydigt, nästan metaforiskt. Ordet "garderob" och "att öppna garderoben" kan ha både en fysisk och instruktionsliknande tolkning, men man kan också tolka det som att öppna upp sig själv, tänkte vi. Vi valde att använda ordet "kultur", då vi ansåg att det är mildare och mindre värderande än "konst", på så vis försökte vi undvika frågor som "vad är konst?", vi ville inte riktigt lyfta den frågan med detta assignment.

Assignment #6

"
Utkast från färjan:

Använd elementen
Utmana materialet
Sluta där du började
"

Jord
Vatten - olja?
Dold påverkan
Det liknar något från förr.

Assignment #5

"
SKRIK INTE!!
Bakåt tvärt om framåt.
"

Tysta riktningar.

Till Jenny & Didi - Assignment

Assignment #4

"

Jag gjorde det för din skull!!

"

En desperat vädjan om förståelse och förlåtelse.

Assignment #3

"

Titta i boken,

revidera.

Ta bort något,

lägg till något.

Tänk rosa

"

I stride in the mist of a caustic lake
A place full of romance and courtship dance
I prey on the weak and the small
My beak is adapted to catch you all
Sustain me my food, make me grow
A pink flame in water to glow
I stride in the mist of a caustic lake
A pink flame in water to glow
I hatch, I feed, I grow, I dance, I glow

I hatch, I feed, I grow, I dance, I glow

Assignment #2

"

Släck ljuset
Låt det bli mörkt

Lyssna

Vad tränger sig på?
Bryt
Färgerna får tala
Flyt
Forma
"

Det är en ritual...

Jag kunde inte se bortom detta assignments tydliga instruktioner och jag kände mig upprorisk mot dem. Till slut gav jag med mig och började göra nödvändiga förberedelser. Jag skapade ett verktyg (se bild ett), jag färglade en grund (bild två). Sedan täckte jag över den och glömde bort den under natten. Dagen efter återvände jag och gjorde nya förberedelser (bild tre), allt jag kunde tänkas använda skulle finnas till hands. Därefter täckte jag över mitt ansikte och försvann in i mörkret i tio minuter. Alla ljud hördes tydligare; träd, spårvagnar, en fluga och fotsteg blev min värld. Sedan var stunden kommen och jag återvände till den visuella världen, där jag avtäckte målningen och såg färgskiftningarna jag glömt under den gångna natten. Jag flöt längs mönster jag inte såg förut och gjorde detta till rytmen av ljud jag inte lagt märke till förut. Under tiden för måleriet såg jag bara målningen.

(Bilden har uppdaterats till en version med mer äkta färger)

Assignment #1

"

Det som varit, är
Det som kommer, var
Slutet är början

Början är slutet

"

Texten till detta assignment rörde upp starka känslor i mig och mellan raderna kunde jag finna ordet "nostalgi". Nostalgi är något som jag har mycket svårt att hantera, det rör ofta upp känslor som är så vackra att jag inte kan hantera dem och helst vill slippa dem. Men jag bestämde mig ändå för att ta mig an detta och började fundera på hur jag skulle gå till väga. Det var inte lätt att bestämma sig. Jag beslöt mig för att testa en blandteknik och ta foton som jag sedan skulle måla på. När jag hade tagit några foton som jag tyckte fångade de rätta känslorna, satte jag mig vid datorn för att ladda över dessa. Det var då som jag hittade mappen med massvis av gamla bilder och jag släppte helt min gamla idé. Bilderna rörde upp starka minnen av underbar glädje, minnen av händelser som jag aldrig kommer uppleva igen. Jag valde ut några av dem och "lade ihop dem" med digital teknik, till en bild. Det är väldigt skönt och samtidigt plågsamt att betrakta min slutprodukt.

Makt - Slutreflektion

Med detta inlägg vill jag göra en slutgiltig reflektion med fokus på mina egna tankegångar och jag kommer lägga lite fokus på konstruktions-delen, så vida inte någon del i den har varit betydande på så vis att den väckt frågeställningar. Detta inlägg kommer alltså mest handla om mina tankar som inte tidigare nedtecknats till bloggen, men som varit med mig genom hela processen och som bra summerar gestaltningsperioden. Det kommer också att handla om hur dessa tankar leds in i lokalen för utställningen och vad jag då upplevde i rummet. Om ni vill läsa om mina tankar om val för konstruktionen, funktionen, mina intentioner, läs mer om det i det förra inlägget som lades ut i samband med utställningen.

I ögonblicket jag skriver inlägget befinner jag mig i en tomhet som blivit kvarvarande sedan vi plockade ner utställningen. Tiden då verken spelade tillsammans var allt för kort och lämnade mig med en känsla av antiklimax. Denna önskan om ett förlängt utställningstillfälle förhindrar dock inte att utställningen i sin korthet var ointressant, tvärtom, det är just för att den var så pass intressant som den förtjänade en längre period av exponering.

Efter att ha befunnit mig i min egna, slutna värld under skapande-processen gav utställningens helhet ett förändrat perspektiv på vad som var den slutgiltiga produkten. Min insikt angående detta blev följande:

När man talar om visuella intryck kan man diskutera om vilken kontext som existerar inom och utanför bilden. Detta blev för mig ännu tydligare under utställningen, då man kan se på den på olika sätt. Ett sätt kan vara att gå in nära verken och betrakta den inre kontexten; vilka val har konstnären gjort inom bildens ramar. Ett annat sätt kan vara att ta några steg bakåt och uppleva den större bilden, d.v.s. rummet, i vilket verken samspelar och ger ett annat intryck. Vissa av verken som exponerades under utställningen var lättare eller svårare än andra i valet av betraktarens perspektiv. Som exempel på detta skulle man kunna ta min skulptur. Jag läste nästan uteslutande in den rumsliga kontexten i betraktandet av skulpturen eftersom den omgavs av andra konstnärers verk och; i sitt enkla uttryck, blev en del av rummet. Andra konstverk bjöd på en mycket stark inre kontext där betraktaren kunde gå in i en miljö eller värld inom bildytan, i kontrast till den rumsliga kontexten.

Makt-tematiken var mycket tydlig från första intrycket, men utställningen gjorde att mitt eget perspektiv på vad som är makt vidgades, efter att ha spenderat lång tid med att undersöka min egen ingång i tematiken. Jag undersökte makten element inom konsten och rädslans makt, men det är klart att makt handlar om mer än kulturellt grundade associationer. Det kan handla om pengar, moraliska val, konstnärens makt, ifrågasättande, förförelse, att ta avstånd, att närma sig, att aktivt kämpa för något, och mycket mer.

Det var en lång process som ledde upp till utställningen och jag har gång på gång försökt sammanfatta processen, varje gång kortare och kortare. Som jag sa i början på inlägget har jag skrivit en mycket sammanfattande text om processen i det förra inlägget och jag vet inte vilket inlägg som är bäst summerande, detta eller det förra. Men jag gör ett försök att komma med några ytterligare reflektioner.

En av de viktigaste insikter som kommit till mig under processen är vikten av av just processen. Under mitt projekt har processen fört mig genom olika faser; i vilka jag har planerat och undersökt, skapat kreativt och slaviskt, samt reflekterat och gått vidare. Det var först under utställningen (det som ändå upplevdes som det definitiva) som jag kunde se att processen inte behövde stanna där, utan kunde ta alla möjliga vägar därifrån. Det viktiga med denna insikt var inte hur jag kan ta mig vidare, utan att jag kan. För efter en sådan lång process då jag alltid arbetade mot ett mål, var tanken på ett fortsatt arbete svår att fokusera på.

Det var inte för än skulpturen var klar som jag kunde tänka på processen med ett didaktiskt perspektiv på min process. Jag insåg då att jag hela tiden arbetat med tema som trygghet, rädsla, den ensamme respektingivande, metaperspektiv (på processen) och att jag själv faktiskt har varit (och är) en elev under processens gång, vilket har gett mig möjligheten att reflektera över dessa begrepp utifrån en elevs perspektiv. Både min process och produkt har aspekter som kan översättas till skolan. Kan till exempel skulpturen översättas till en lärarposition? Kan betraktaren vara eleven? Kan jag som arbetar med projektet var en elev, osäker på vad som skall dokumenteras och hur jag skall gå till väga i mitt skapande? Återigen blir processen viktig för att dessa perspektiv och frågeställningar skall dyka upp.

Det svåraste under gestaltnings-kursen har varit att vara medveten om vad jag gör och att välja vilka tankar som skall dokumenteras och skrivas här på bloggen. Processen pågår inte bara i det handkraftiga utan även i tanken, och den pågår hela tiden. Vissa gånger har tanken tagit stora kliv och snabba vändningar som inte nödvändigtvis fört processen framåt, dessa tankar kommer i massor och är omöjliga att skriva ner på grund av bara deras mängd. Jag finner det viktigt att bära med sig denna insikt in i läraryrket och förstå att detta också kan vara en svårighet för eleverna.

Jag hoppas att detta inlägg varit givande och jag påminner än en gång att en tydligare beskrivning av min process finns i det förra inlägget.

Makt - Delrapport #5

Med detta inlägg vill jag summera och förtydliga min skapandeprocess samt göra ytterligare reflektioner på gestaltningen, i kronologisk ordning, från dag ett till nu.

Visionen kom snabbt vid det första annonserandet av temat makt och jag kunde snabbt plocka upp på en känsla, eller en stämning som jag var intresserad av att förmedla. Vid det laget hade jag länge varit intresserad av att gestalta, vad som jag då liknade vi monumental rädsla, något som sedan fick en annan benämning i och med mitt undersökande av den andra idén med mitt projekt; att undersöka makt-element i konsten. Jag ville undersöka vilka former, färger, kulturella symboler och kompositioner som spelar roll för att vi (främst vi i västvärlden) ska tolka ett konstverk som att det innehar makt.

För att hitta information om detta sökte jag på internet och skumläste artiklar och studerade bilder, jag gick också ut och följde upp intressanta observationer från nätet ute i verkligheten, så som t.ex. formen hos obelisken, en respektingivande, ståtlig, geometrisk form som sätter sitt värde över betraktaren. Jag insåg vikten av att inte använda en fast förebild för min gestaltning, för då jag fortfarande var intresserad av att förmedla en känsla och en stämning var det viktigt att det var just detta jag borde försöka hitta och använda mig av. Så jag absorberade intrycken från olika håll och filtrerade dem genom mig så att en produkt som speglade det gemensamma hos inspirationskällorna kunde skapas.

En tydligare bild visade sig och jag försökte skissa fram något som tog formen av en installation i stor skala. Detta mynnade ut i en idé om en obelisk med fanor vid dess sida. Då denna idé fortfarande var ung fanns det tankar på att ytorna i installationen skulle bära på former och färger som jag snappat upp under den undersökande processen, men efter att jag provat idén verbalt under handledningstillfällen beslutade jag att undvika dessa detaljer. Varför? Vid det här laget talade jag inte om projektet med orden; monumental makt utan använde istället benämningen; rädslans makt, vilket innebar stora skillnader för gestaltningen. Det intressanta låg i att undersöka hur mycket jag kunde reducera komplexiteten i min installation och samtidigt uppnå denna känsla av att konstverket äger makt över betraktaren, att betraktaren är mindervärdig inför detta. Därför närmade jag mig tanken med släta, monokroma ytor.  Valet av färg hade alltid varit med i tankeprocessen och jag hade många olika idéer kring färgsättningen, t.ex. tänkte jag på vad de olika färgerna kunde göra för betydelsen av perceptionen. Det svarta och vita, samt gråskalan, var alltid närvarande i mina olika visioner för färgsättningen men också färger som rött och blått. Till slut valde jag att inte inkludera färger eftersom dessa ofta (så som t.ex. de nämnda; rött och blått) bär på starka politiska budskap. Jag insåg att kontexten som min installation erbjuder färgerna bara skulle förstärka dessa associationer till politiska åsikter. Eftersom jag starkt ville undvika sådana associationer för att istället närma mig det ospecifika, valde jag att använda enbart den svarta ytan som kändes neutral i sin politiska åsikt, men stark i sin kulturella betydelse där vi kan utläsa korruption och ondska.

Jag tänker nu backa lite i tiden för att tala om något som skedde parallellt med det senaste stycket, nämligen; sökandet efter material. Detta var länge en svår del av projektet för mig. Att väga materialets vikt, styrka och yta mot kostnaden var en svår process. Det jag sökte efter var ett lätt material som var långt nog för att täcka hela de 2,5 meter höga väggarna på obelisken, samtidigt som jag hade visionen om en blank yta, för att göra det möjligt att dra paralleller till den släta, blanka, ytan hos polerad sten. Materialet skulle också vara starkt nog att fungera som stomme.

Som sagt så skedde dessa två processer parallellt och efter ett tag hade jag en tillräckligt tydlig plan och rätt material för att börja byggandet.

För er som läst mina senaste inlägg vet ni hur processen ser ut efter detta och jag finner denna del vara den viktigaste. Det är i denna senare del som jag gör de viktigaste observationerna och där jag ser på mitt tidigare arbete som en grund som kan förbättras. Dessa inlägg som beskriver denna del av processen är mycket svår att förkorta och implementera i ett inlägg som detta och risken är allt för stor att förståelsen går förlorad. Så till er som inte läste dessa inlägg lägger jag här nedan istället länkar till dessa om ni önskar läsa dem (om ni vill förstå hela processen är det av stor vikt att ni läser dessa):

Makt - Delrapport #3
Makt - Delrapport #4

Makt - Delrapport #4

Jag avslutade mitt förra inlägg med ett löfte. Ett löfte om en förklaring till vart jag tar mitt projekt härnäst, eller rättare sagt; vart jag tagit det. Idag blev jag nämligen klar med skulpturen. Lägg märke till att jag refererar till min produkt som en skulptur och inte en installation. Länge var mitt mål en installation, men som jag beskrev i mitt förra inlägg så fanns det en period då jag fortskred med projektet i ett slaviskt manér och inte tillförde något nytt, eller tänkte om. När jag sakta passerade ut ur den fasen märkte jag vart jag befann mig och kände att förändring behövde ske.

Det fanns ett par dimensioner som mitt projekt saknade, något som gick förlorat i processen. Ärlighet och pondus är en av dessa. Något jag värdesätter högt är när en produkt, ett objekt eller en artefakt (för att citera Fredric Gunve) vågar vara sig själv. Att vad vi ser är det sanna och stolta. Att objektet inte låtsas vara något annat, än vad det faktiskt är.

Min strävan efter att imitera den släta ytan hos en obelisk av blank, svart marmor var något jag reagerade emot. Varför ska jag dölja min stomme som jag byggt upp? Är inte den en del av skulpturen? Ska den gömmas för att ge plats åt ett falskt löfte om släta marmorytor? Jag insåg när jag byggde stommen att den i sig själv bar på formen hos en obelisk, med eller utan täckande väggar. Ett sökande började istället efter ett sätt att uppnå denna ärlighet. Det kändes viktigare än någonsin, för:

Min förhoppning var att detta skulle skänka min skulptur en pondus som säger att "jag vågar vara precis så här", "jag döljer inget". Självklart blir detta allra tydligast för mig, och för de som vetat om mina tidigare intentioner, eftersom det uppstår en kontrast mellan idén som "försöker vara något annat" och idén som "försöker vara sig själv", men jag tvivlar inte på att den nya idén kan stå stadigt även för den som inte har vetskapen om denna kontrast.

Att något vågar vara ärligt och obevekligt, det är något övermänskligt med det. Få av oss människor vågar vara helt ärliga, mot andra eller mot oss själva och jag tror att om vi placeras mot något som besitter denna ärlighet hamnar vi i en underkuvad position. Vilket i innebär att det nämnda objektet laddas med makt.

Hur skulle då detta genomföras? Jag visste att det var nödvändigt att visa stommen, det var kärnan i idén. Men det räckte inte helt. Vad blir det av fanorna? Jag hade hela tiden haft visionen om fanor som hänger längs med sidorna av skulpturen, därav referatet av projektet som en installation snarare än en skulptur. Dessa fanor av svart tyg, "vad händer med dem i min nya vision?" frågade jag  mig själv. För att få svar på frågan tänkte jag tillbaka på en av mina grundläggande intentioner med projektet; att bryta ner maktuttrycket inom konsten till sina beståndsdelar. "Så, vad är då fanor?". Jag undrade om det var möjligt att fånga de grundläggande elementen i begreppet "fanor" och på så vis ta det ett steg längre än att bara göra anonyma - faktiska fanor.

Det jag kom fram till vara att det var tyget, d.v.s. materialet, som var viktigt. Den rektangulära formen hos fanorna var i sig själv anonym och kunde t.ex. lika gärna vara en symbol för en obelisk, eftersom de delar form i denna tvådimensionella aspekt. Men likt obelisken är det det tredimensionella aspekterna som definierar och gör det möjligt att identifiera dem. Obelisken har sin tredimensionella, stående form, och fanorna har materialet.

Utifrån denna insikt beslöt jag att inkorporera denna aspekt av fanorna i obelisken och låta den vara en skulptur, snarare än installation.

Det var viktigt att behålla proportionerna av den lång-smala rektangeln och jag rev långa remsor från mitt stora tygstycke, som tidigare var ämnat för fanorna. I detta skede strävade jag efter att behålla denna "ärlighet" som jag tidigare skrivit om, och därför bevarade jag de rivna kanterna med sina hängande trådar. Jag fick en känsla av lättnad och ilska av att höra ljudet av tyget som rivs isär och känslan i händerna när jag tygets trådar revs var förvånansvärt tillfredsställande. Kanske var det ett litet utlopp för inneboende ilska, vad vet jag...  Jag var tvungen att spela in det underbara ljudet som uppstod, men tyvärr har jag inte kommit på ett smidigt sätt att dela det här på bloggen. Jag hoppas kunna lösa detta så att ni får ta del av det underbara.

Dessa remsor lindade jag sedan runt skulpturens tidigare "trästomme", men som numera var en del av den visuella helheten. Jag var noga med att, i ögonblicket, nå en balans i  hur mycket tyg/trä som visades för att skulpturen inte skulle kännas fattigt på något av dessa material. Kanterna på skulpturen var viktiga. När tyget lindades var det viktigt att kanterna förblev skarpa (d.v.s. inga veck), eftersom detta är en av de mest tydliga punkterna för association när vi uppfattar en obelisk, de långa lodräta kanterna.

I och med att tyget inte längre, lika tydligt, "är fanor" hoppas jag att det ges ett större utrymme för association utan att referensen går förlorad och de hjälper också till att förstärka formen av på skulpturen då dess sidor förblir mer täckande.

Resultatet av veckans arbete ses här nedan.

Makt - Delrapport #3

Det var ett tag sedan sist...

Detta inlägg skrivs den 4:e i 5:e, strax innan de sista dagarna av skapande börjar. Det är först nu jag känner mig mogen att skriva detta inlägg som för mig har stor betydelse.

Jag vill återväcka minnet av vår senaste gemensamma handledning och vad som sades då: Jag avslutade den tid som fokuserats på mig med att säga att "jag har en svag bild av ett nytt koncept". Med detta menade jag att jag såg nya former som jag ville utforska, men jag kunde inte koppla formerna till "makt". Såhär i efterhand tror jag mig kunna tyda denna vision eller känsla bättre, men jag återkommer till det. 

När vi sedan skiljdes åt efter handledningen gick jag som många andra gånger den långa vägen hemåt i det underbara vädret. Som efter varje handledning var jag full av inspiration. 

I detta inlägg tänker jag inte beskriva händelseförloppet kring det som hände mig under vägen, men jag tänker beskriva hur det fick mig att känna.

När jag kommit fram till mitt hyreshus hade den långa skuggan kommit ikapp mig och fått ett ansikte. Jag försökte bli av med personen men denne kom ikapp mig och riktade; mot mig, makten manifesterade i rostigt stål. Att bli knivrånad under denna annars perfekta dag hade känts overkligt för några minuter sedan. 

Det vore enkelt att beskriva känslan i det ögonblicket som "maktlöshet", men det vore att att göra en stark underdrift. Visst var det en av känslorna, men det var så mycket mer. Tankar om överlevnad, tankar om ägodelar, tankar om relationer, allt detta och mer krockade och känslorna strävade efter att göra sig hörda. "Kan jag springa ifrån honom?", "Kan jag vinna ett slagsmål?", "Har jag råd att förlora väska?", "Vad fan finns i väskan!?", "Är han påverkad?", "Vad är det för konstig lukt?", "Lim?", "Hur vass är kniven?", "Hur stark är han?", "Hur ser han ut?", "Har jag råd att förlora väskan?", "Har jag råd att förlora väska?".

Efter ett tag släppte jag väskan och sprang.

Den närmaste tiden efteråt trodde jag att jag hade klarat mig oskadd ifrån händelse, jag kände ingen rädsla för mannen eller händelse och jag sprang till och med ut för att leta efter väskan. Därefter följde flera dagar av förnekelse, men sakta blev jag åter igen medveten om mig själv och ju mer jag såg mig själv, ju mer märkte jag händelsens påverkan. 

Även nu när jag skriver befinner jag mig i en bearbetningsprocess där jag märker hur förnekelsen släpper successivt. Jag kan inte längre vara utomhus utan att vara extremt medveten om vilket folk som rör sig runt i kring mig, jag ser fler "skumma typer" än förut, det känns som att gå igenom ett arkiv där jag måste bocka av alla ansikten för att komma vidare och känna mig trygg. 

För några dagar sedan tänkte jag tillbaka på vad som sades under vår första handledning. Jag kommer inte ihåg vem som tog upp det, det kan väl har varit jag, men jag vet inte säkert. Det jag tänkte på var detta: "Vi har makt att ta varandras liv". 

Det som sades då har nu internaliserats i mig, det är nu en del av mig. Jag tänker då och då att livet kan ta slut fort, på många olika sätt, vilken dag som helst. En tanke jag är bekant med sedan tidigare, men som först nu blivit tydlig, konkretiserad och manifesterad i form av ett litet rostigt knivblad i händerna på en påverkad ung man.

I nästan två veckor var befann jag mig utom min tidigare skapande-process och kunde bara fokusera på att driva den existerande idén vidare, utan att tillföra något nytt. Jag byggde utefter mina ritningar, slaviskt, likt en ikea-möbel satte jag ihop stommen till min skulptur. Jag befann mig i ett dis och såg bara verkligheten vagt. 

"Vad kände jag då?" frågar jag mig igen och "Vart för det mig?". För det är först nu som jag kan se tillbaka och reflektera. 

När jag ser tillbaka på knivrånet så får det mig att tänka på den konflikt av makt som utspelade mellan oss och inom oss. Jag vägde min fysiska styrka mot hans i hopp om att inneha mest makt i situationen, och jag kan bara anta att han gjorde detsamma. Dock hade han kniv, ett vapen. Det förstärkte hans fysiska makt och hans föreställda makt och jag fick en känsla som jag vill lita på. En känsla av att han upplevde sig ha mer makt bara av att hålla i kniven, bara av illusionen och föreställningen av att en kniv, enbart objektet, ger dig mer makt. Jag kan också minnas hur jag såg över mina intentioner; för vad ville jag? Ville jag ha makt att vinna konflikten? Eller makt att ta mig ur den? I slutändan valde jag att ta mig ur den. Men det vara bara möjligt efter att vi löst konflikten om väskan. För i det ögonblicket höll vi båda ett grepp om min väska, ett objekt som då laddades med makt. Han räknade med att jag inte ville släppa väskan, så genom att hålla kvar greppet hade han makten över min position. I och med detta hade jag makten i valet av att släppa väskan eller inte. Mitt slutgiltiga val gjordes därför utifrån en bedömning av väskans pengavärde och eventuellt emotionella värde.

När jag nu har bearbetat och tänkt över situationen vill jag anknyta till det jag inledde inlägget med. Det som jag nämnde under vår senaste gemensamma handledning. För detta har fått mer betydelse för mig nu och jag tror mig kunna tyda den känslan som då fanns inom mig. Jag tror att det var en första insikt i att jag börjat tröttna på mitt projekt. För tiden det tagit med att arbeta med konstruktionen, materialet och den ekonomiska delen hade vid det laget tröttat ut mig och jag letade efter något nytt. När knivrånet inträffade kastades dock en slöja över min process och dolde den för mig. Jag hamnade i en ny process som bara handlade om att göra vad jag redan visste skulle göras. Men nu kan jag se på detta ur ett överblickande perspektiv och jag förstår att jag inte kan gå vidare med projektet utan att ta med mina nya erfarenheter i processen. När den nya veckan börjar imorgon kommer jag att angripa min gamla vision och förbättra den genom att driva åskådarnas associationer längre och lita mer på dem. Vad jag menar med detta skriver jag i ett kommande inlägg. 

Jag ser fram emot en kreativ vecka.

Tillägg: Jag vill också be om ursäkt för att jag hållit mig undan diskussioner om mitt projekt under denna tid av förvirring.

Makt - Delrapport #2

Den senaste tiden har jag undersökt vilka material som kan vara lämpliga att använda till skulpturen. En tid av få utsvävningar och mycket struktur.

Tanken är att jag nu ska göra en rektangulär "obelisk" med måtten 40x250cm. När jag har letat material har jag tänkt på följande faktorer: Pris, vikt, tillgänglighet och hanterbarhet. Eftersom mitt projekt behåller en stor skala brottades jag redan i början av projektet med tanken på kostnaden, stor skala brukar komma med hög kostnad.

Jag letade på nätet efter olika material till framförallt stommen, som måste vara stabil och lätt. Den måste vara lätt för att skulpturen skall kunna förflyttas mellan olika våningar (d.v.s. ateljén och utställningslokalen) men också stabil för att kunna hålla ihop sig själv och väggarna. Jag hittade olika typer av träskivor på Beijer som verkade lovande och ritade en ritning som anpassats till måtten på dessa.

Ritningen visar hur en ska skiva sågas. 

Har jag makt över ytan?

Har ytan makt över mig?

Nästa steg var att göra ett besök på Beijer för att känna på skivorna, eftersom det var svårt att avgöra kvaliteten via nätet. Men när jag väl hade gått den långa biten dit så visade sig skivorna vara i dåligt skick då det var fuktigt på lagret, vilket gjorde att dessa skivor var böjda och vågiga. 

Eftersom jag hade tänkt använda skivorna till både stomme och väggar vågade jag inte köpa dessa deformerade skivor. Så jag gick därifrån besviken och började fundera på en ny plan.

I nuläget använder jag den ritning som togs fram efter detta avslöjande besök på Beijer. Stommen är nu ändrad till att bestå av fyra 250cm långa reglar som utgör hörnen i stommen. Dessa sammanfogas med fyra 31cm långa reglar i botten och toppen. Utan att gå in på allt för tekniska detaljer i ritningen bildar då stommen en tredimensionell rektangel (eller rätblock) med måtten: 40cm bred och 250cm hög. 

Stomme med bärande hörn.

Nästa steg blir nu att bygga stommen och besluta vad för material som skall täcka väggarna. Jag har i detta fall inte övergett tanken på masonit-skivor (som var en av de skivtyper jag granskade på Beijer), men jag har också andra idéer som t. ex. långa pappskivor/remsor. Det viktiga är att det skall ha en glänsande yta och att det ska kunna täcka stommen utan synliga skarvar, samt att det inte får kosta/väga för mycket. 

Om ni som läser detta har några förslag på material som skulle kunna användas, eller några andra förslag, är jag mycket tacksam för dessa. 

Dokumentär om makt och system!

Mycket sevärd dokumentär som väcker många tankar. Om ni lät er inspireras av Mark Lombardi är denna film på två timmar något ni säkert fastnar för. Rekommenderar den till alla i klassen: Zeitgeist: The Movie.

Dock får man ta den med en nypa salt då den skildras väldigt ensidigt och främst riktas till målgruppen; amerikaner.

Dokumentär om färger

För några dagar sedan såg jag en dokumentär på Netflix: "Light, Darkness and Colours". Den handlar om Goethes färglära. Helt klart sevärd! 

Även om man känner igen mycket av innehållet sedan tidigare är den mycket fängslande och jag rekommenderar den varmt till alla!

Bloggen är nysminkad

Kände för att ändra utseendet här på bloggen till en mer retro look. Utöver detta kan man nu också söka på bloggen, eftersom det börjar bli ganska mycket innehåll.

Makt - Delrapport #1

Har varit ganska upptagen den senaste tiden, men  jag känner ändå att jag lyckats med mer än vad jag hade hoppats. Jag har överblickat resultaten ifrån diverse nätsökningar på makt och konst, uppfattning av färg och form ,samt olika stormakters grafiska uttryck i bl.a. propaganda. Under denna research skrev jag ned det som jag fann viktigast och fyllde i med det jag sedan tidigare lärt mig, jag renskriver här dessa anteckningar:

Färg: 

• Svart - Ondo, korruption och sorg.
• Vit - Renhet, oskuld och sorg.
• Röd - Rikedom, kunglighet, kärlek och panik/fara.
• Gul - Avund, glädje och hemlighet.
• Blå - Lugn och ärlighet.

Form:

• Riktning uppåt visar på strävan mot något högre.
• Vid avbildning - Skildrar en överdrivet bra/dålig profil, vilken bedöms utifrån kulturellt bundna fördomar och ideal.
• Former som ligger nära de geometriska t.ex:
  
  Cirkel - Lockar blicken, då människan lockas till cirkelformer.
  
  Triangel - Kan bära på en stadig grund och/eller peka i olika riktningar.
  
  Kvadrat - Bär liknelse till inramning och tydlig obeveklig struktur.

Utöver detta har jag redan bestämt mig för en fastslagen del i gestaltningen: Fanor i svart tyg. Tyget har jag skaffade jag i helgen från Ikea, billigt, köp där.

Jag har också skissat lite:

En sak jag har märkt, som blir mer och mer betydande i min process är; det ospecifika. Eftersom jag vill fånga en känsla och inte peka på något specifikt, finner jag det viktigt att undvika (så gott jag kan) allt för tydliga förebilder och att inte återkomma till samma förlaga för ofta. Istället vill jag skumma förbi mina förlagor och ta vara på känslan jag får när jag utsätts för spelet mellan dem. Vad är det de har gemensamt? Hur kan jag uttrycka detta? Hur kan jag behålla känslan och samtidigt vara anonym?

Ny kurs och Workshop till filmen om Hannah Arendt

Nu börjar en ny kurs! Följande blogginlägg kommer handla om det gestaltningsprojekt som nu startas upp. Vi har introducerats till temat; "Makt" och kommer under flera veckor arbeta mot att gestalta uttrycket. Som ett inledande moment kollade vi på filmen; "Hannah Arendt" (2012).

Efter filmen fick vi teckna på stora ark med kol och behandla intrycken ifrån filmen. Sedan klippte vi ut en del av den stora kolteckningen som vi ville arbeta med. Jag valde ett stycke med texten ">MENSCH". Texten hade faktiskt jag själv skrivit och jag kände att ordet "mensch" (människa) var betydande i filmens handling. I min illustration till detta använde jag Da Vincis berömda teckning för att leka med begreppet übermench (övermännsika), som användes under nazi-tyskland för att beskriva en utopi av vad de ansåg vara den överlägsna rasen.

För min gestaltning av makt var workshoppen både hjälpande och inte. Eftersom jag redan visste vad jag ville arbeta med innan vi började med workshoppen såg jag den mest som ett hinder som måste avklaras innan jag får fortsätta med mina andra planer. Jag försökte därför anpassa workshoppen till gestaltningsprojektet, så att det kändes lättare att överkomma.

Eftersom jag i mitt projekt kommer studera bl.a. nazismen så var filmen förhållandevis relevant, vilket gjorde att jag ganska lätt kunde hitta en infallsvinkel där jag kunde kombinera workshop och projekt.

Mer ingående information om mitt projekt tillkommer.

Slutreflektion

Hur vill jag sammanfatta kursen? Vad tar jag med mig ifrån den?

När vi hade workshoppen; Flöde upplevde jag kanske den största förändringen för mig som skapande individ. Sedan dess har hela kursen haft ett genomgående mönster av att processen varit det viktiga och för mig har detta haft mycket stor betydelse. Länge har jag siktat mot slutprodukter och inte uppmärksammat processerna som leder dit. De facto har jag helt bytt inställning till mitt skapande och intresserar mig nu för processerna mer än någonsin.

Förutom denna utveckling, som främst rör mig som individ, upplever jag en större medvetenhet om bildens plats i skolan. Förut ansåg jag att bildämnet var viktigt, nu anser jag att det är ett av de viktigaste ämnena i vår nutid. Vi har inte råd att vara utan ämnet! Som det ser ut idag värderas lätt mätbar kunskap högt, och det är kanske den största anledningen till varför bildämnet förlorat sin plats bland de andra stora ämnena. Efter denna kurs har jag dock förstått att bildens kanske främsta uppgift är att bilda snarare än att utbilda. Att vara ett stöd för en personlig utveckling och en form för undersökande. Men visst har bilden också ett stort värde i dennes utbildning; speciellt i dagens media-berikade samhälle där vi hela tiden exponeras för visuella intryck. Det handlar om ansvar och att lära sig att hantera bilden, att inte missbruka bilden, att lära sig tolka och vidga sitt sinne för andra tolkningar, att kunna förstå vad andra förstår eller inte förstår. Det handlar då om semiotik, ett väl bearbetat uttryck genom kursen.

Detta är de djupaste intrycken som kursen givit mig, utöver dem finns en hord av fler kunskaper som jag inte tar med här i min slutreflektion, men som kan läsas i bloggen via länklista här nedan.

För min presentation under fredagen 21/3 vill jag ta tillfället i akt att stå på andra sidan och hålla i en workshop själv. Denna workshop kommer att involvera musik, laverande tusch och inga penslar.

Workshop - Slutredovisning - För att kunna spela upp musiken krävs Spotify.

Assignment #1: http://jonasflank.blogspot.se/2014/02/assignment-1.html
Assignment #2: http://jonasflank.blogspot.se/2014/02/assignment-2.html
Assignment #3: http://jonasflank.blogspot.se/2014/02/assignment-3.html
Assignment #4: http://jonasflank.blogspot.se/2014/02/assignment-4.html
Assignment #5: http://jonasflank.blogspot.se/2014/03/assignment-5.html
Assignment #6: http://jonasflank.blogspot.se/2014/03/assignment-6.html

Veckoreflektion - v. 4: http://jonasflank.blogspot.se/2014/01/veckoreflektion-v-4.html
Veckoreflektion - v. 5: http://jonasflank.blogspot.se/2014/02/veckoreflektion-v-5.html
Veckoreflektion - v. 6: http://jonasflank.blogspot.se/2014/03/veckoreflektion-v-6.html
Veckoreflektion - v. 7: http://jonasflank.blogspot.se/2014/03/veckoreflektion-v-7.html
Veckoreflektion - v. 8: http://jonasflank.blogspot.se/2014/03/veckoreflektion-v-8.html
Veckoreflektion - v. 9: http://jonasflank.blogspot.se/2014/03/veckoreflektion-v-9.html
Veckoreflektion - v. 10: http://jonasflank.blogspot.se/2014/03/mandagen-borjade-med-en-forelasning-av.html
Veckoreflektion - v. 11: http://jonasflank.blogspot.se/2014/03/efter-att-ha-last-given.html

Kulturorientering: http://jonasflank.blogspot.se/2014/03/kulturorientering.html

Kulturorientering

1:a besöket – Göteborg från ovan; Bekanta motiv ur nya perspektiv, Lars Bygdemark, Göteborgs Stadsmuseum

Lars Bygdemark har under flera år tagit foton av staden från ovan. När fjärde våningen uppenbarade sig över trappkanten möttes jag av en svindlande vy. Det en stor vy över Göteborg upptryckt på en hel vägg. Jag kunde känna igen mig i fotografiet, eftersom det skildrade bl.a. centrum och avenyn.

Igenkänningsfaktorn pendlade under min vandring genom utställningen, men det hindrade mig inte ifrån att uppskatta utställningen. För det var inte det viktiga att känna igen sig, det viktiga var att uppleva detta nya fantastiska perspektiv på staden, eller kanske städer och byggnader i allmänhet.

Att det var just Göteborg som skildrades kändes allt mindre viktigt för mig ju längre tid jag vistades bland fotografierna och jag upplevde att utställningen mer lyfte den generella stadens skönhet, än just specifikt Göteborg. Kanske beror detta på att jag inte kände igen mig i allt för många bilder utan istället beskådade, för mig, anonyma platser och strukturer.

2:a besöket – Fashion Figures Faces, Mats Gustafson, Rhösska Museet

När jag vandrade bland Mats Gustafsons illustrationer var det första som slog mig hur skickligt han kan frambringa form med minsta tänkbara medel. Några välplacerade ytor med laverande färgytor förstärker känslan av djup när färgen flyter ut och skapar mjuka övergångar mellan opaka och transparenta toner.

Mats Gustafson har arbetat inom modervärlden och varit illustratör åt många kända modeikoner. Detta märks tydligt i hans illustrationer då de flesta bär på element som fascination för den mänskliga kroppen, en tydlig känsla för tidsanda och tydliga siluetter.

De flesta av hans illustrationer hade alltid en grupp av kusiner som backade upp varandra, alla utom en. Denna illustration hängde bland en mängd andra på en lång vägg i en av hallarna, men den skiljde sig från de andra i den mening att den inte bar på någon liknelse till ett modeobjekt. Jag fann den intressant just därför att den inte riktigt passade in och gav därför ett starkare uttryck än de andra.

Hur vida detta verk faktiskt inte bär på några mode-element eller om jag är för orutinerad inom branschen för att upptäcka dem låter jag dock vara osagt.

3:e besöket – Erland Brand, Göteborgs Konsthall

När jag var på min väg mot Hasselblad Center gick jag förbi Göteborgs Konsthall och såg att de hade en pågående utställning där som jag inte sett något- eller hört något om. Jag blev nyfiken och gick in. När jag kom in i rummet för utsällingen möttes jag av en minst sagt praktfull syn, då bord efter montrar fylldes av illustrationer och väggarna kläddes av målningar av Erland Brand.

Jag hade aldrig förut kommit i kontakt med Erlands verk, men jag kände genast en koppling. En koppling till mig och till ett uttryck som liknade mitt eget under vissa stunder i mitt liv. Den tunga svärtan och den täta skrafferande tekniken hans illustrationer är främst det jag tänker på.

                    

Återkommande i hans målningar var detta ansikte som sisas i bilderna nedan. Ansiktet återkommer i både hans målningar och teckningar. De tekniker som Brand använder visade sig också vara återkommande då hans målningar ofta innehöll något element av trä, skräp och oljemåleri. Detta medan hans teckningar alltid gjorts med flytande tusch och skrafferande teknik.

4:e besöket – Mellan verkligheter; Fotografi i Sverige 1970-2000, Hasselblad Center

Ett flertal fotografer exponerades under denna utställning på Hasselblad Center. Det var många starka intryck som fångade mig under denna utställning och många av bilderna gav också en inblick i ett förflutet som jag inte upplevt på annat sätt än via fotografi.

Det var de enskillda fotograferna som fångade mig. De slogs om att få ockupera mitt sinne och få mig att glömma de andra. Det var en smula överväldigande att försöka jämka mellan verken från olika fotografer, olika tider och som bar på så olika uttryck. Jag letade hela tiden efter en helhetskänsla, men jag kunde inte finna detta i en sådan komplex utställning som främst vill skilja mångfalden under tre decennier.

 

Trots att jag inte kunde uppleva denna känsla av enhetlighet, hade jag inga problem att uppskatta de enskilda verken. I vissa fall var det den inneboende meningen i fotot som fångade mig, ibland var det en intressant form som lyftes fram, och i vissa fall var det båda, som i det fall som visas nedan. 

Eva Klasson, Paris, 1975, Ur serien; Le troisième angle. 

Egen litteratur – From Bauhaus to Aspen; Herbert Bayer and modernist design in America, Gwen F. Chanzit (2005)

Jag fann boken av en slump på ett antikvariat någonstans i staden. Eftersom jag är intresserad av design och tidigare bara nuddat vid Bauhaus-rörelsen såg jag min chans att få en stund av god läsning.

Det Chanzit vill förmedla med boken är; Herbert Bayers inflytande på den amerikanska design- och konst-världen under efterkrigstiden. Boken bjuder mer på en skildring av Herbert Bayer, än på en närmare betraktelse av Bauhausrörelsen. Självklart genomsyrar Bauhaus hela boken, men inte i annan mening än att det kopplas till Bayer. Hur kopplas då dessa ihop? Jo, Bayer var studerande inom Bauhaus och det är genom den kopplingen som vi får ta del av rörelsen. Förutom att märka viktiga händelser i Bayers liv är boken också frikostig med bilder av illustrationer, skisser och skulpturer, både av honom själv och betydande individer för hans historia.

Personligen fann jag boken intressant och med en fin balans av bilder och text, så som det bör förväntas av en bok om konst. Om jag skall säga något om den så kan detta vara att den var en aning svårläst. Inte för att den var på engelska eller att den var vidare svårt skriven, men för att hela bokens text är tryckt med sans-seriffer, vilket gör det hackigt att ta sig igenom texten.

Bild- och konstteori

Detta stycke är knutet till föreläsningen med samma namn. I en tidigare publicerad veckoreflektion skrev jag om processen av hur vi arbetade oss fram mot redovisningen och vad som där presenterades som fakta.

Dock har långt ifrån allt sagts i denna reflektion, och jag vill nu bygga på och vidga perspektivet om det som tidigare skrivits. För när vi undersökte surrealismen kom vi i kontakt med en konstnär vid namn; Robert Matta. Denne man är erkänd bland surrealister, men vid närmare undersökning fann vi en släkting som ej ännu nått samma grad av kännedom: Roberto Mattas bror; Friedrich Matta, verksam inom Februari-imperiet som teolog.

”Som sagt var Friedrich Matta med i Februari-imperiet och en dag var han ute och gick i skogarna kring Imperiets huvudort då han snubblade över ett fat med ett par ihop bundna skor på. Friedrich blev så hänförd att han genast slog sig ner för att närmare kunna studera detta mesterverk. Historien berättar att han satt där i flera dagar, utan att äta, dricka eller sova, och bara koncentrerade sig på att hitta grundformer. Han ritade ett flertal skisser som alla pekar på ett tydligt samband med Februari Imperiets tankar och detta skoverk.

Friedrich blev så glad över sin upptäckt att han, efter alla dessa dagar, sprang ner till staden för att kunna hämta fler anhängare som skulle uppskatta denna upptäckt lika mycket som han själv. Det blev en stor fascination kring Friedrichs upptäckt, så stor att det till och med uppkom en högtid kring det. Högtiden gick ut på att man varje år anordna ett stort bord med diverse läckra måltider, i skoformat. Olika skor, olika fat och en mängd med mumsiga grundformer. Om än det här var slutet, men så väl var det inte.

Flera år passerade och Friedrich Matta hade under dessa år hunnit bli riktigt besatt av skorna i skogen. Han gick på långa promenader varje vecka och kunde ibland stanna borta i flera dagar. Det gick såpass långt att han smög ut i skogen och började skända konstverket genom att ta på sig skorna och traska runt i dem. (En parasit!) En dag när Friedrich gick runt som bäst i skorna kom en intet ont anande medicinman förbi spatserande. Han stannade upp och insåg vilket hemskt brott Friedrich begick varpå han antog sig sin plikt att bota honom. Friedrich Matta sköts på plats. Efter denna händelse förändrades skotraditionen så att varje år utsågs en allmän parasit i Februari-imperiet som, efter den festliga skomiddagen, sköts på plats.”

Ovanstående citerad text om Friedrich Matta är det stycke som två av mina gruppmedlemmar läste upp under redovisningen. Hela gruppen hjälptes åt att bygga stycket medan den renskrivande processen sköttes av de som läste upp.  

Veckoreflektion - v. 11

Efter att ha läst given studielitteratur under måndagen, hade vi ett litteraturseminarium på tisdagen. Seminariet behandlade Lev Vygotskij. Vi fick till uppgift att diskutera tre stycken frågor:

1. Hur kan vi pedagoger uppmuntra långa processer och tankebågar?
2. Vygotskij ser barnet ur ett helhetsperspektiv. Vad innebär det idag för oss pedagoger i vardagen?
3. Vetenskapen kontra fantasin – hur finns den motsättningen idag?

Frågorna diskuterades i små grupper. I vår grupp rörde sig samtalet på följande sätt:

1. Genom att undvika slutna processer. Genom att förebyggande ge ämnet potential för återkoppling, så att lärare och elev ges möjlighet att hänvisa till tidigare moment och implementera dessa i de nya, och på så vis skapa en helhetskänsla och en medvetenhet om den genomgående processen.
2. Att vi bör vara konstant medvetna om processen som är barnets utveckling, både utanför och i skolan. Att vi förstår vad som har hänt, vad som kan hända i framtid och att vi kan anpassa oss till en nuvarande situation.
3. Först tänkte vi att det inte fanns mycket av en motsättning. Dock märkte vi att detta var ur vårt egna perspektiv, vi som läst och studerat Vygotskij och som tänkt i dessa banor förut. Om vi däremot tänkte oss in i ett mer samhällsgenerellt perspektiv så kunde vi enas om att fantasin har mycket lägre status än vetenskapen. Vår förståelse innebär att fantasin är grunden för det vi kallar vetenskap och att vetenskap kan beskrivas som beprövade fantasier. Dessutom, om man talar om paradigmer; så är kan en teori anses vara vetenskap tills motsatsen bevisas och vi upplever ett paradigmskifte. Om då vetenskap kontinuerligt motbevisas; vad är då vetenskap?
   
   Den motsättning som vi upplevde var dock att samhället idag värderar vetenskap högre än fantasi för att det är lättare mätbart. Det är inte processen av att ta sig genom fantasin och utforska som är det viktiga, utan att lära sig det redan skrivna.

Efter att vi som grupp kommit fram till detta redovisade våra tankar i helgrupp. Många hade tänkt i likande banor, vilket möjliggjorde en bra diskussion.

På onsdagen arbetade jag med assignment nummer sex. Utifrån textunderlaget jobbade jag mot resultatet som visas i inlägget för detta assignment. Jag använde som material: Hushållspapper, bakplåtspapper, en bricka, en skål, en sil, vatten och en leksaks-isbjörn. Nedan visar jag en bild där man tydligare kan utläsa processen.

Med utgångsfrågan: ”Vad gör mitt kök speciellt, och vad kan stärka uppfattningen om min värld?” hittade jag snabbt ett tema då jag lade ögonen på min isbjörn som står i köksfönstret. Den var så speciell att jag kände att den var ett måste för projektet. Jag fyllt en kantförsedd-bricka med vatten och lade ett bakplåtspapper i botten. Sedan ställde jag en skål upp och ner i vattnet. Tanken var att jag skulle skapa en hem åt björnen. Så jag blötte många, många bitar av hushållspapper som jag placerade längs med kanterna på brickan och skålen, och formade dem till att se ut som delar av isberg. Sedan improviserade jag efter behov och lade till en sil som grund för ett till isberg och klädde även den med hushållspapper. Sedan placerade jag en lampa och ljussatte miljön med isbjörnen i. Belysningen var nödvändig eftersom den var fotografiet som var den riktiga slutprodukten.

Jag lade även till en svart ram och drog ökade kontrasten i bilden innan jag publicerade den. Ramen var till för att skapa en gräns mellan den yttre världen och bildens inre värld, och på så vis förstärka känsla av att titta in i bilden snarare än på bilden. Anledningen till att jag ökade kontrasten var för att det fanns en skillnad mellan datorskärmen och mobilskärmen som jag ville korrigera.

Torsdagen bjöd som vanligt på många roliga och intressanta reflektioner och redovisningar från medstudenterna.

Fredagens sokratiska samtal var också de, som vanligt, intressanta. Under förberedelserna till samtalen var jag med och valde ut ett ämne, frågor och fördelningen på gruppen. Vi beslutade att alla i den förberedande gruppen skulle vara delaktig i processen av att formulera frågor, även de som själva kom att delta i diskussionen. Jag upplevde detta ganska problematiskt när väl samtalet ägde rum; för jag hade svårt att avgöra hur mycket jag fick säga, eftersom jag redan viste samtalsledarnas idéer kring samtalet.

Den andra diskussionen som hölls under fredagen gick dock mycket bättre. Jag tyckte ämnet var bra: ”Förbud kontra frihet”. Diskussionen flöt på bra, med många tillfällen för eftertänksamhet. Det var mycket givande att diskutera ämnet så generellt, och inte bundet till någon specifik situation eller kontext, för nu hade vi möjlighet att leda samtalet till det område som vi tyckte var det mest intressanta.

Veckoreflektion - v. 10

Måndagen började med en föreläsning av Fredric Gunve. Föreläsningen bjöd på ett långt avsnitt där vårt deltagande var obligatoriskt. Under detta avsnitt Skulle vi jämföra och visa på likheter och skillnader inom två konströrelser. Detta utfördes i grupper och min grupp arbetade med surrealismen och fluxus-rörelsen. 

Efter närmare studier av konstnären Meret Oppenheim kunde vi se att vår jämförelse kom naturligt, då Oppenheim agerar som en självklar bro mellan dessa rörelser. Fluxus som trädde fram i början på 60-talet värderande undersökande och multimodala uttryck. Surrealismen uppstod i mellankrigstiden mellan första och andra världskriget, likt Dadaismen hade den drag anti-konst-värderingar, men för surrealismen innebar detta ett avståndstagande från den realistiska bilden och motivet. Verksamma inom surrealismen undersökte istället drömmar och det undermedvetna.

Meret Oppenheim kom som ung i kontakt med surrealismen men drogs allt eftersom närmare en uttrycksform som sedan under 60-talet kom att benämnas som fluxus.

Denna föreläsning och workshop avslutades och summerades med en djupare insikt i hur helheten kring konstens utveckling till- och inom- dess rörelser ter sig.

Tisdagen därpå hade ett seminarium kring semiotik och bildspråk. Där tolkade vi; oss givna bilder enligt den modell som den moderna semiotiken använder för att läsa bilder.

Min uppfattning kring detta seminarium är en bekräftelse på hur viktig roll semiotiken kommer att spela inom bildämnet. Detta grundas på de olika tolkningar som varje grupp/individ erbjöd under seminariet. Som kortast kan jag nämna att jag upplever ett stort utrymme för utökat ansvartagande - och förståelse kring hur detta ansvarstagande skall genomföras – inom det generella samhället idag.

Under onsdagen arbetade jag med assignment nummer fem.

Tordagens reflektion kring detta assignment bjöd på många fina filmer från medstuderande. Den konstruktiva kritiken var också väldigt rolig att ta till sig. Men intressantast av allt var ändå att uppleva denna mångfacetterade filmvisning och se alla fantastiska lösningar.

Avslutningsvis hade två grupper av studenter föreberet två sokratiska samtal till fredagen. Om dessa samtal ställs i kontrast till förra veckans så kan upplever jag en tydligare struktur i dessa, framförallt hos deltagarna. Samtalen flöt på bra i en takt som lät deltagaren reflektera över vad som sagts utan att missa sin chans att därefter tala.

Samtalen berörde mycket intressanta ämnen: Konst med mens! och Behövs pengar. Det var skönt att under det första samtalet få öppet och avslappnat diskutera; kvinnokroppen, kroppsvätskor, könsbarriärer och sociala gränser. Det andra samtalet som då handlade om pengars position i samhället, bjöd på många intressanta världsskådningar, men också mycket intressanta (och för mig ibland nya) fakta togs upp. Samtalet berörde bl.a. ämnen som; pengafördelning, pengar nödvändighet för ett lyckligt liv, konstens ekonomiska position, alternativa lösningar och tiggarna på Göteborgs gator.

Veckoreflektion - v. 9

Veckan började med att hela klassen missade en halvtimme av måndagens föreläsning p.g.a. en miss i schemaläggningen, det var mycket tråkigt men det kändes som att vi ändå kunde ta del av det viktigaste innehållet.

Tisdagens föreläsning och seminarium med Lars-Åke Kernell var väldigt bra. Till dess skulle vi ha förberett ett välslipat argument som vi skulle lyfta fram under dagen. Det var dock oklart innan i vilken form detta skulle framföras och jag kan uppleva att mitt argument var allt för ämnad att läsas i sitt textformat för att hålla som muntligt argument, då redovisningen skedde på det viset.  

Vi diskuterade och behandlade frågan om varför bildämnet bör få mer plats och tid i dagens skola, ett ämne som verkligen tål att talas om då vi alla bildlärare bör vara förberedda att svara på frågor som; ”varför ska man läsa bild?”. Eftersom diskussionerna som flöt genom seminariet drevs av oss studenter och utifrån våra delade erfarenheter upplevde jag att vi skapade en realistisk bild av debatten. Tack vare detta känner jag mig tryggare i att bemöta motståndet som inte ser värdet i den mycket viktiga bildunderviningen.

Onsdagen spenderades med assignment nummer fyra.

Som vanligt var det givande att, under torsdagen, ta del av de andra studenternas lösningar på veckans assignment. Det mest påtagande under denna reflektion var hur vi alla blir mer och mer trygga med att utforska nya uttrycksformer. En mycket inspirerande observation.

Under fredagen ledde två studentgrupper varsitt sokratiskt samtal, jag var del i en av grupperna och agerade observatör. Då jag redan provat positionen som samtalsledare var det en utmaning i sig självt att sitta tyst under samtalet, men att föra anteckningar gick dock utan problem.

Samtalen berörde ämnen som: ”Spelar det någon roll vem konstnären till ett verk är, för uppfattningen?”, ”Politiska perspektiv på främlingsfientlighet och nazism”, ”Vad är konst?” och ”Vad kan ändra uppfattningen av konst?”. Jag fick ta del av diskussionen kring de två sistnämnda ämnena och jag blev väldigt engagerad. Väldigt många bra synpunkter kom från mina studentkolegor, vilket resulterade i många insiktsfulla frågeställningar. Min uppfattning av konst och vad det är har därmed fördjupats avsevärt.