Med detta inlägg vill jag göra en slutgiltig reflektion med fokus på mina egna tankegångar och jag kommer lägga lite fokus på konstruktions-delen, så vida inte någon del i den har varit betydande på så vis att den väckt frågeställningar. Detta inlägg kommer alltså mest handla om mina tankar som inte tidigare nedtecknats till bloggen, men som varit med mig genom hela processen och som bra summerar gestaltningsperioden. Det kommer också att handla om hur dessa tankar leds in i lokalen för utställningen och vad jag då upplevde i rummet. Om ni vill läsa om mina tankar om val för konstruktionen, funktionen, mina intentioner, läs mer om det i det förra inlägget som lades ut i samband med utställningen.
I ögonblicket jag skriver inlägget befinner jag mig i en tomhet som blivit kvarvarande sedan vi plockade ner utställningen. Tiden då verken spelade tillsammans var allt för kort och lämnade mig med en känsla av antiklimax. Denna önskan om ett förlängt utställningstillfälle förhindrar dock inte att utställningen i sin korthet var ointressant, tvärtom, det är just för att den var så pass intressant som den förtjänade en längre period av exponering.
Efter att ha befunnit mig i min egna, slutna värld under skapande-processen gav utställningens helhet ett förändrat perspektiv på vad som var den slutgiltiga produkten. Min insikt angående detta blev följande:
När man talar om visuella intryck kan man diskutera om vilken kontext som existerar inom och utanför bilden. Detta blev för mig ännu tydligare under utställningen, då man kan se på den på olika sätt. Ett sätt kan vara att gå in nära verken och betrakta den inre kontexten; vilka val har konstnären gjort inom bildens ramar. Ett annat sätt kan vara att ta några steg bakåt och uppleva den större bilden, d.v.s. rummet, i vilket verken samspelar och ger ett annat intryck. Vissa av verken som exponerades under utställningen var lättare eller svårare än andra i valet av betraktarens perspektiv. Som exempel på detta skulle man kunna ta min skulptur. Jag läste nästan uteslutande in den rumsliga kontexten i betraktandet av skulpturen eftersom den omgavs av andra konstnärers verk och; i sitt enkla uttryck, blev en del av rummet. Andra konstverk bjöd på en mycket stark inre kontext där betraktaren kunde gå in i en miljö eller värld inom bildytan, i kontrast till den rumsliga kontexten.
Makt-tematiken var mycket tydlig från första intrycket, men utställningen gjorde att mitt eget perspektiv på vad som är makt vidgades, efter att ha spenderat lång tid med att undersöka min egen ingång i tematiken. Jag undersökte makten element inom konsten och rädslans makt, men det är klart att makt handlar om mer än kulturellt grundade associationer. Det kan handla om pengar, moraliska val, konstnärens makt, ifrågasättande, förförelse, att ta avstånd, att närma sig, att aktivt kämpa för något, och mycket mer.
Det var en lång process som ledde upp till utställningen och jag har gång på gång försökt sammanfatta processen, varje gång kortare och kortare. Som jag sa i början på inlägget har jag skrivit en mycket sammanfattande text om processen i det förra inlägget och jag vet inte vilket inlägg som är bäst summerande, detta eller det förra. Men jag gör ett försök att komma med några ytterligare reflektioner.
En av de viktigaste insikter som kommit till mig under processen är vikten av av just processen. Under mitt projekt har processen fört mig genom olika faser; i vilka jag har planerat och undersökt, skapat kreativt och slaviskt, samt reflekterat och gått vidare. Det var först under utställningen (det som ändå upplevdes som det definitiva) som jag kunde se att processen inte behövde stanna där, utan kunde ta alla möjliga vägar därifrån. Det viktiga med denna insikt var inte hur jag kan ta mig vidare, utan att jag kan. För efter en sådan lång process då jag alltid arbetade mot ett mål, var tanken på ett fortsatt arbete svår att fokusera på.
Det var inte för än skulpturen var klar som jag kunde tänka på processen med ett didaktiskt perspektiv på min process. Jag insåg då att jag hela tiden arbetat med tema som trygghet, rädsla, den ensamme respektingivande, metaperspektiv (på processen) och att jag själv faktiskt har varit (och är) en elev under processens gång, vilket har gett mig möjligheten att reflektera över dessa begrepp utifrån en elevs perspektiv. Både min process och produkt har aspekter som kan översättas till skolan. Kan till exempel skulpturen översättas till en lärarposition? Kan betraktaren vara eleven? Kan jag som arbetar med projektet var en elev, osäker på vad som skall dokumenteras och hur jag skall gå till väga i mitt skapande? Återigen blir processen viktig för att dessa perspektiv och frågeställningar skall dyka upp.
Det svåraste under gestaltnings-kursen har varit att vara medveten om vad jag gör och att välja vilka tankar som skall dokumenteras och skrivas här på bloggen. Processen pågår inte bara i det handkraftiga utan även i tanken, och den pågår hela tiden. Vissa gånger har tanken tagit stora kliv och snabba vändningar som inte nödvändigtvis fört processen framåt, dessa tankar kommer i massor och är omöjliga att skriva ner på grund av bara deras mängd. Jag finner det viktigt att bära med sig denna insikt in i läraryrket och förstå att detta också kan vara en svårighet för eleverna.
Jag hoppas att detta inlägg varit givande och jag påminner än en gång att en tydligare beskrivning av min process finns i det förra inlägget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar