måndag 2 november 2015

Slutreflektion LGBF30

Första stora gestaltningskursen blev jag rånat nära mitt hem, andra hade jag moralpanik, tredje tog mitt långa förhållande slut. Jag vill säga att denna tredje gestaltningsprocess har skiljt sig från tidigare, men jag vet inte, de har alla varit väldigt speciella. Just denna gång var det frågor om vem konsten har gjort mig, om min plats i världen som konstnär, om konstnärens roll, om konstens syfte, som ockuperade mina tankar. Stora frågor som fick brottas med känslostormar och -kaos. På något sätt känns det som att jag har hittat tillbaka ner på jorden igen, genom detta. 

Processen började optimistiskt med hopp om att appropriering kunde vara en bra metod för att komma till insikten att "det är okej att inspireras av andra", ett sätt att konfrontera tankarna om att all inspiration skall komma inifrån 'konstnärssjälen'. Dessa tankar uppkom i den inledande gestaltningsuppgiften till arbetet med GIBCA då jag tecknade av konstnären Serge Alain Nitegekas tidigare installation Obstacle 1. Tankarna på att beröva verk på deras originalkontext verkar vara återkommande hos mig för så var fallet även här då jag gjorde teckningen som jag kallade No Obstacle, en anspelning på att installationen berövats på sina rumsliga egenskaper. 

No Obstacle

Mina kunskaper fördjupades sedan i approprieringsbegreppet genom det gemensamma arbetet med boken Appropriation - Documents of Contemporary Art av David Evans. När jag läser blogginlägget från den veckan då jag arbetade med min egen del av texten blir jag påmind om tankar som då fascinerade mig men som jag fram tills nu inte ägnat en tanke åt sedan dess. För det var här här någonstans allt blev kaos. "Aha!"-upplevelsen av upptäckten av 'simulation' och 'simulacra' har tills vidare svalnat och istället medförde den kaotiska tillvaron, som fylldes med självkritik, att tankar om konstvärlden som sluten diskurs trängde sig på. Detta kom att påverka mig genom resten av gestaltningsprocessen och jag bestämde mig för att frångå all 'betydelse'-bärande mening och ifrågasättande-, utvecklande tankar som kunde ha syftat till att ytterligare driva den slutna konstdiskursen. Dessa tankar om att diskursen är sluten handlar främst om att konstvärlden i stor grad endast påverkar sig själv genom att appropriera på sig själv och sina egna erkända aktörer. Känslorna kring detta var i det mest kaotiska mycket starka och kroppen svarade med apati. Jag bestämde mig för att tillåta mig bli förförd av ej ifrågasatt estetik och låta den omfamna mig med allt som däri är tryggt och vackert. Nastivicious var konstnärsduon som med sitt verk på 3:e Våningen lyckades med att skänka mig den immersiva känslan av att aldrig vilja lämna det rum där deras videoinstallation projicerades på rummets alla väggar. Fyra filmer: Shouth: The Overture, Fuck Identity, South, Whitey On Venus och The Overture by Nastivicious. Efter denna upplevelse var det bestämt att detta var verket jag skulle appropriera.

Allt genom processen skapade jag små skapelser lite här och där, mest för att hålla mig så smått kreativ, utan att veta om det skulle bära någon vikt för den slutliga utställningen. Det var inte viktigt heller att det fanns en plan för något slutgiltigt, för jag såg inte utställningen som ett "slut". Redan vid den första inledande uppgiften då jag gjorde No Obstacle bestämde jag mig för att blir mer processorienterad och detta var med mig ända tills utställningen. Likt mitt arbete med  No Obstacle var det verk jag presenterade på utställningen berövat på sina rumsliga egenskaper. Det var fotografier tagna från en vald plats i rummet för Nastivisous videokonst. I bilderna kunde man se projiceringarna på en sned vägg och över ett element. Tanken var att välja en lite ovanlig vinkel som inte skulle klassas som 'praktisk' om man hade intentionen av att uppleva verket 'på rätt sätt'. Denna idé om att det alltid finns ett val i hur bildkonsumenten kan ta till sig verket var något som jag jobbade med i mitt presenterade verk på den då kommande utställningen på 'A-venue'. 

Så som verket såg ut på utställningen bestod det av dessa bilder i antalet 10 x 20 bilder arrangerade enligt ett västerländskt narrativ som skildrade händelseförloppet i videoinstallationen. Bilderna var fästa med spikar i olika färger som hade arrangerats i koder av upprepade mönster (ex. gul, gul, röd, vit). Syftet med spikarna var inte att berätta något specifikt utan att skapa ett verktyg för betraktaren att vilja läsa in egna syften, berättelser eller betydelser i förhållandet mellan färgkodningen och bilderna. För att röra till det lite extra hos den mänskliga viljan att 'ordna' valde jag att på några ställen bryta av de upprepade koderna eller det kontinuerliga narrativet med avvikelser. Jag lyfte ut en bild ifrån väggen, tog bort en bild, fäste ett tomt ark mellan två rader i narrativet, bröt av "spikkoderna" med avvikande färgsekvenser, och desutom lade jag till en sekvens av selfies mitt i narrativet som togs i rummet för María Berríos & Jakob Jakobsens installation på 'Röda sten'.  En tanke som jag jobbade med när jag monterade verket på väggen var att "det måste finnas långa perioder av kontinuitet i narrativet för att avvikelser ska bli kraftulla". Till skillnad från om allt hade varit en enda röra och ingen kontinuitet hade existerat, då hade verket varit något helt annat än det verktyg jag syftade till. I sin helhetliga estetik viker sig pappersbladen och skapar en tredimensionell upplevelse. Till detta inspirerades jag av den liknande estetiken hos akustikdämpande väggar, en estetik som jag tyckt om så länge jag kan minnas. Anledningen till att just den estetiken smög sig in i gestaltningen tror jag har att göra med den trygghet som jag förknippar med den. Detta hjälpte tillsammans med verkets storlek till att skapa den "immersiva estetiken" jag ville uppnå.

Fotografi: Nathalie Troedsson, 2015

När jag nu är klar med gestaltningen och ser tillbaka på allt så kan jag fortfarande tycka att appropriering är ett väldigt gynnsamt tillvägagångssätt i skolan. Jag skrev mer om detta i det förra blogginlägget då jag besvarade frågor från litteraturseminariet. Det jag kan återknyta till är vikten av insikten att man inte behöver hämta allt inifrån sig själv utan att man (eleven) kan appropriera det som intresserar en och "göra det till sitt eget", som appropriering trots allt betyder. Själv kommer jag att fortsätta appropriera, både andras verk och mina egna. För jag tror att efter att konstnären har lämnat ifrån sig verket är det fritt fram att återta det genom appropriering, och kanske är det detta som är kärnan i hur utvecklingen i en kreativ process ser ut: Man gör något - lämnar det ifrån sig - återtar det, och ser det på ett nytt sätt - man skapar något nytt - o.s.v. 

söndag 1 november 2015

Frågor från litteraturseminariet 27/10

"Hur skulle du beskriva att MLT kan sättas i relation till appropriering, dels i ett didaktiskt och dels i ett konstnärligt perspektiv inom lärande för bildämnet: Problematisera, argumentera och motivera!"

Så som jag ser det är teorin bakom MLT (Multiple Literacies Theory) något som lägger en bra grund för att appropriering används som praktik under lektionstillfällen. MLT som handlar om en vidare språklig kompetens, förespråkar inte bara att bildmediet används allt mer utanför bildämnet, utan också att andra kommunikativa medier tas in i bildämnet. Appropriering är också ett mycket brett begrepp som används inom flera olika diskurser och man kan tala om olika typer av appropriering. Att begreppet är så brett kan ses som en sammankoppling till teorin om MLT, där dessa tillsammans bygger ett verktyg som kan användas i skolan. Genom att använda sig av appropriering kan eleverna använda sig av medier som inte är vanligt förekommande inom bildämnet, så som t .ex. text eller ljud, och förhålla sig till detta i en visuell gestaltning. Den kunskap som byggs i ett sådant tillfälle har stor sannolikhet att harmonisera med individens kulturella identitet på så vis att inlärningen sker genom individen med både sig själv och det approprierade verket/tinget som medium. Inlärningen bygger på egna val som leder till oväntade nya riktningar och på så vis en nyfikenhet för det som eleven approprierar på. En sådan process kan säkerligen ta olika lång tid beroende på mängden förkunskap eleven har inom det medieområde för vilken approprieringen äger rum, och med för kort tid kan nyfikenheten ersättas av uppgivenhet. Förutsatt att tillräckligt med tid finns till förfogande kan den väckta nyfikenheten leda till den känsla av självdriv och entreprenörskap som enligt Läroplanen  för gymnasieskolan, (Skolverket, 2011) skall förmedlas till eleverna.


"Hur skulle appropriering kunna användas som ett didaktiskt verktyg i bildundervisningen för att synliggöra det gemensamma kulturarvet i ett interkulturellt perspektiv?" 

Kulturarvet är något som är flödande tillsammans med tiden. Med nya generationer skapas och förändras kulturen, detta gäller vare sig man pratar om kultur som något huvudsakligen estetiskt eller antropologiskt. Jag skulle också vilja påstå att allt eftersom tiden går så får vårt samhälle fler och fler kulturella roller, fler och fler subkulturer och identiteter. Så, när det blir aktuellt "att synliggöra det gemensamma kulturarvet" är det just denna mångfald som blir det gemensamma. I en sådan miljö kan appropriering användas på det sätt som jag beskrev i den föregående frågan, för att individen ska ges möjligheten att bemöta kulturella aspekter som artefakter, traditioner och språk genom sin egen kultur. En form av hänsynstagande till både den approprierade kulturen och den egna identiteten. Ett mer konkret exempel känns på sin plats, och detta kan vara att eleven vid ett konstnärligt approprierande närmar sig en artefakt från en främmande kultur. I detta närmande finns möjligheten att eleven bekantar sig med ett nytt estetiskt form- och färgspråk sam ställer sig frågan "varför?", där ett jämförande sker med den egna kulturen och identiteten, som öppnar upp för en nyfikenhet där frågor om levnadstraditioner, ideologier och språk blir det intressanta. Oavsett vilken kategori av kultur som approprieringen används för att undersöka är detta en metod som väl kan användas för att gynna idén om MLT. 

torsdag 8 oktober 2015

Veckoreflektion LGBF30 #4

Denna vecka har jag varit på återbesök på Röda Sten och 3:e Våningen. Tog mig mer tid och kollade på hela Carlos Mottas film och upplevde Nastivisious videoinstallation två gånger till. Känner att den kreativa energin börjar smyga sig tillbaka med spontana idéer. Alla tankar är dock långt ifrån positiva, fast just nu känner jag oförskämt lite stress inför den kommande veckan som kommer innebära stenhårt arbete. Känner mig fortfarande mer fokuserad på processen än resultatet. 

Tänkte att jag ska vara generös med mitt arbete från den senaste veckan, så jag lägger upp det mesta här i bild och textform: En blandning av tankar och material som jag kommer jobba med.

















Det är intressant att titta tillbaka på sina egna dokumentationer. Bilderna säger något annat nu än vad de gjorde när jag tog dem. Många känslogrundade anteckningar, som jag inte riktigt kan sympatisera med längre. Det är inte ofta man använder ordet "insestuell" med sådan tät frekvens. 

onsdag 30 september 2015

Veckoreflektion LGBF30 #3

Förlåt för ett sent inlägg än en gång. Detta är tydligen en dålig vana.

Kom precis hem från mitt första besök på Röda Sten,3:e Våningen och K K P Galleri. Väldigt mycket att ta in just nu. 

Den senaste veckan har varit väldigt kaotisk utöver studierna och det har inte varit helt lätt att leva en normal dag. Förra veckan längtade jag till tiden efter redovisningen då jag kunde fokusera på gestaltningen istället, men det har jag verkligen inte kunnat göra. Det var tänkt att jag skulle besöka de tre konsthallarna redan i fredags, men det kunde jag göra först idag. Hade tankar på att starta ett konceptuellt projekt med att sätta mål för mig själv som t. ex. "Fyll hela ytan på ett A3-ark med endast 0,5 cm tunna, vertikala linjer" eller "Fyll i rutorna på ett rutigt ark - den första gul, den andra röd, den tredje blå - repetera horisontellt" eller liknande. Har inte kunnat fokusera på detta ännu och har hellre tagit kontakt med de fantastiska människor som hjälpt mig genom den senaste veckan. 

Hjärnan är överladdad av frågor och tankar och just nu avslår jag all konst annat än den estetiskt tilltalande. Även om jag starkt kan ana det irrationella i detta ifrågasättande så är det ändå där jag befinner mig nu, känslomässigt i alla fall. Estetiken är just nu en tillflyktsort för mig. 

Kanske är det därför ingen slump att jag blev helt tagen av Nastivicious video- och ljudinstallation på 3:e Våningen. Upplevelsen var uppslukande, förförisk och stark. 

Kanske approprierar jag på detta. Gör jag det så gör jag det för estetikens skull. Än så länge i alla fall. Just nu letar jag en drivkraft och att vilja göra något kan nog vara en bra början, men jag är inte säker på varför jag vill. Kanske behöver jag inte veta varför jag vill.  

Kanske kan jag snart hitta till baka till mitt konceptuella projekt och orka med att plåga mig själv disciplinerat. Kanske kan jag göra handgöra en kopia av ett verk, som jag tänk på länge. Allt är ännu kaotiskt och oklart.  




onsdag 23 september 2015

Veckoreflektion LGBF30 #2

Förlåt att detta kommer upp sent. Jag glömde.

Den senaste tiden har gått till att läsa kapitlet 'Simulation' i 'Appropriation'-boken i flera omgångar. Det gestaltande arbetet har därför legat på is denna veckan och under den förra verkstadsveckan. 'Simulation' känns dock väldigt relevant för den typen av appropriering som jag känner mig intresserad av. När jag läser kapitlet förstår jag massvis samtidigt som ingenting och enda vägen är att pussla ihop delarna med varandra. För texterna kopplas samman med återkommande namn och teorier. Begrepp förklaras i en av texterna men det applicerade exemplet finner jag i en annan text. Så mycket av mitt arbete inför presentationen handlar därför om att hitta sammanhang mellan texterna och placera om dem till en följd som säger samma sak som jag förstått då jag läste dem, en typ av appropriering på boken och dess texter. Ett exempel på ett sådant tillfälle då jag måste genomgå denna process är vid användningen av begreppen "simulation" och "simulacrum" (alt. "simulacra"). Jag tror mig ha sammankopplat dessa begrepp med dess betydelse genom att applicera dem i olika texter. Trotts detta känner jag mig inte mogen att bruka dem, jag kan endast prata om dem. Förhoppningsvis blir detta mer klart under morgondagens redovisning.

onsdag 9 september 2015

Veckoreflektion LGBF30 #1

Har skumläst boken Appropriation - Documents of Contemporary Art och hittills verkar det väldigt intressant. Kommer läsa in mig lite djupare nu i slutet av denna vecka. 

Kul att ha gjort den första gestaltningen denna termin och det känns som att just gestaltning som behandlar appropriering kommer vara väldigt nyttigt att använda som moment i gymnasieundervisningen. Att poängtera hur väldigt okej det är att använda sig av andras verk i sin egen gestaltning är utifrån mina erfarenheter av gymnasieskolan väldigt behövligt och aktuellt. 

Inför min gestaltning läste jag på om varje representerad konstnär på GIBCA och gjorde en lista över de mest intressanta. Därefter gick jag igenom listan en andra gång. Någonstans här så blev jag otroligt inspirerad av Jakob Kirkegaard och hans konstnärliga utövande när jag läste att han spelar in ljud från olika intressanta källor och bygger ljudlandskap av dessa. Så jag tog en paus och spelade in lite musik en kort stund, sedan återgick jag till listan. För även om denna gestaltning var intressant hade för dagen tänkt mig en visuell gestaltning, dessutom kunde jag inte se en koppling mellan gestaltningen och appropriering. Det slutgiltiga namnet som jag fastnade för på listan blev därefter: Serge Alain Nitegeka. Om honom skrivs det att han ser på skulpturer och installationer som något som ska uppöevas genom fysisk-, mänsklig interaktion. Jag kollade upp tidigare verk av honom och fastnade för konstverket Obstacle 1(2012). Eftersom detta verk är en installation på en plats långt bort i en tid som flytt så använde jag mig istället av en bild av verket. Där jag befann mig vid datorskärmen kändes Nitegekas önskan om hur verket skulle upplevas väldigt långt från ett förverkligande för just mig, så jag bestämde mig för att genom att använda mig av bilden abstrahera mig ännu mer ifrån konstnärens vision. Genom digital redigering ökade jag valörernas kontraster i bilden så att konstverket separerades från rummet (se bild nedan) och därefter kalkerade jag konstverkets konturer direkt på datorskärmen med ett påklistrat papper och en blyertspenna. Det var otroligt påfrestande och krävde mycket koncentration. Därefter flyttade jag arket till arbetsbordet och började fylla i de tomma linjerade ytorna med tusch. Med en liten spets på pennan tog detta lång tid och jag hade tid till att leva mig in i hur det måste ha varit att vara konceptkonstnär och dra den oändliga mängden streck av endast syftet att "fylla". Efter ungefär fyra timmar av små tusch-streck blev jag ändå klar. Jag kallar verket för No Obstacle, en referens till Nitegekas orginaltitel på verket och som en kommentar på hur långt denna version av hans verk befinner sig från hans vision om tre dimensioner och fysisk interaktion. 

No Obstacle

                                 Nitegeka, Obstacle 1 (2012)                                 Steg 1

                                                    Steg 2                                                     Steg 3

tisdag 12 maj 2015

Processdagbok - Essäskrivning #3

Trots att veckan varit full av evenemang som födelsedagar och Stockholms-resor har jag ändå hunnit läsa något i boken Kroppens fenomenologi. Det har varit en mycket krävande läsning hittills och jag kan inte påstå att jag förstår vad Merleau-Ponty vill framföra, eller vad översättaren vill framföra. Jag upplever texten som mycket svårare än vad någon med mina förkunskaper enkelt kan ta till sig och förutom det svårförstådda innehållet framförs det i meningsbyggnader som jag milt sagt inte skulle rekommendera som en rättvis representation av det svenska språket. I och med att jag haft svårt att ta till mig texten är jag ännu osäker på om det jag läser kommer vara användbart eller ej. Kanske slösar jag bar bort min tid. Jag hoppas att innehållet och koppling till mitt valda ämne kommer bli mer tydligt snart.

Processdagbok - Essäskrivning #2

Denna vecka har jag fortsatt leta källor, vilket har innefattat att jag kollat på flera intervjuer och dokumentärer på nätet, majoriteten har kretsat kring konstnären och musikern Brian Eno som använt sig av system som det essentiella i sina verk. Samtidigt som jag tagit in information har jag också nedtecknat stödord i min modell för informationssamling. Det har varit svårt att finna ett lämpligt perspektiv att skriva essän igenom, men under en personlig handledning fick jag förslaget att använda mig av ett fenomenologiskt perspektiv utifrån boken Kroppens fenomenologi av Maurice Merleau-Ponty. Jag har bara kommit i kontakt med fenomenologin ytterst ytligt tidigare, men det verkar vara en bra inriktning för vad jag vill undersöka i mitt skrivande.

Processdagbok - Essäskrivning #1

Ett ämne som jag under senare tid funnit stort intresse för är betraktandet av system som konst. Med det menar jag olika mekaniska, analoga eller digitala system som möjliggör upplevelser av olika slag. Det kan t. ex. erbjuda rörelse och interaktivitet. För att smala av området har jag börjat leta informationskällor på nätet och tagit fram en modell i vilken jag enkelt kan organisera informationen. förhoppningen är att jag lättare kan finna ett verk som jag vill förhålla mig till när jag tydligare bestämt vad essän skall handla om.

Veckoreflektion LGBF20 #4

Denna vecka har vi haft redovisning av de analyser som vi skrivit och våra tankar om dessa i relation till varandra. Vi har också haft en seminarium-liknande workshop då vi diskuterade våra idéer om det kommande essäskrivandet utifrån det vi skrivit hittills.

Redovisningen av analysmodellerna gick bra och som vanligt var det mest intressanta att höra vad de medstuderande hade kommit fram till. Själv försökte jag betona min possitiva syn på en grundlig denotation och att en blandning av modellerna kan användas när det passar i en skolmiljö, samt att Sonesson har många bra poänger i sin teori. Bland de intressanta saker som de andra nämnde var det mest intressanta att höra motivationerna som i princip motsade det jag sagt, och det fatastiska var att jag också höll med om det mesta som sades även då. Det är otroligt användbart att veta när de olika modellerna ska tillämpas och vilket syfte jag som lärare har med detta.

Workshoppen var också mycket givande och jag är också dagen efter full med energi för essä-skrivandet. Det kändes bra att få diskutera sina tankar om skrivandet och att få tips på hur man kan gå till väga, annat än i ett rent formellt skeende. Jag kände igen mig i mycket som sades om vilka problem som uppstår vid skrivande, och hur det kan upplevas som en oövertäderlig vägg. Då kändes det bra att också få ta del av de olika lösningarna, och även om det inte fanns någon fantastisk lösning så kändes problemet mycket mindre av att vi enbart pratade om det. Jag kom också fram till insikten om att jag vill skriva om digital/teknisk/mekanisk/system-konst. Exakt vart insikten uppstod i konversationen är oklart men jag känner en otrolig entusiasm just nu.

Veckoreflektion LGBF20 #3

Tillbaka efter påsklovet och tyvärr missade jag ett seminarium och ett studiebesök denna vecka. Mycket synd!

Vi hade litteratur-läsning och en föreläsning om olika teorier i torsdags och jag kan inte säga att jag är helt till freds med upplevelsen. Det sades mycket om olika teoretiska perspektiv som postkolonialism, psykoanalys, queer och feminism, ungefär i den rangordningen av tillägnat fokus. Kontentan blev i slutändan att det som sades på föreläsningen var alldeles för ytligt för att vi skulle kunna använda det som teoretisk grund i våra egna arbeten. Syftet med föreläsningen upplevdes bortkastat av föreläsarens egna ord "detta räcker inte" och detta syftade då på det ytliga innehållet i föreläsningen. Själv hade jag gärna sett detta som en intressant ingång i någon av de presenterade teorierna men avskräcktes av den ingående beskrivningen av hur väl insatt man måste vara för att få använda dessa teorier. Att fördjupa mig i teorier ser jag som en självklarhet inom utbildningen, visst blir utforskandet av dessa mer grundligt ju längre tid som står till mitt förfogande men detta bör vara inräknat i det som skall presenteras. Jag tycker det är mycket underligt att antyda att vi inte bör utforska de teorier som vi läser om för att "tiden inte räcker till".

Veckoreflektion LGBF20 #2

Denna vecka har Göran Sonesson varit person i fokus, tillsammans med Anne D'Alleva. Jag har haft lätt att ta till mig Sonessons idéer om bildanalys, särskilt de språkliga termer som han använder i sitt resonemang om bildanalys. Dessa termer är rotade i semiotikforskningen och används på ett bra sätt i texterna om hans analysmodell.

Jag har också fortsatt med de tidigare uppgifternas bildanalyser och jag har märkt hur viktig jag finner denotation (eller preikonografisk tolkning). Det är då man verkligen lär känna bilden och blir ett med den. Det är så pass användbart och viktigt att jag kan se mig själv implementera det i hög grad i min framtida undervisning.

Vi har haft en föreläsning till utifrån texter i boken av D'Avella. Det var lättare att hänga med från början denna gång. Denna gång var det också mer tydlig kopplat till de övriga delarna i kursen som behandlade bildanalys och vi fick ta del av några olika sätt att betrakta en bild på, b.l.a. introducerades ett queerteoretiskt perspektiv.

Veckoreflektion LGBF20 #1

Denna vecka har vi börjat med att läsa oss till-, samt deltagit i föreläsningar om olika analysmodeller. Vi har börjat med bildanalyser enligt Gert Z Nordströms- och Erwin Panofskys modeller, baserade på deras teorier inom ämnet. Jag har precis kommit igång med analysen enligt Nordström och kan mest utgå ifrån känsla när jag tror; att denna analys är mycket bra för att få igång det egna tänkandet kring en bild, vilket kan lämpas bra i t.ex. en skolklass om syftet är att uppmärksamma innehållet i bilder.

Vi har haft en föreläsning om skrivarstrukturering också och jag hade lite svårt att hänga med i början på föreläsningen. Det tog nämligen ett tag innan jag förstod vad föreläsningen handlade om. Förmodligen för att jag föreställt mig innan att föreläsningen skulle bygga vidare på den förra, snarare än på det som litteraturen tagit upp.

söndag 22 mars 2015

Veckoreflektion #9 20/03/2015

Veckan efter gestaltningsarbetet har behandlat nyhetsbilder. Vi har läst om- , diskuterat om- och kreativt hanterat nyhetsbilder och text. Genom denna teoretiska/kreativa process har vi fått blivit mer införstådd med hur tankearbetet hos upphovsmännen och mottagarna ser ut, kanske framförallt blev detta tydligt i den kreativa processen. Vi arbetade i grupp både i diskussion och gestaltning och det detta kändes som en bra modell för hantering  av just nyheter; som är ett fenomen som omsluts av social granskning, tycke och diskussion.

När vi i en grupp av tre gav oss in i uppgiften att bygga ett fiktionnellt händelseförlopp över en lokal händelse började vi bolla idéer och hamnade till slut i ett konspirationsliknande scenario där Inger "Pippi" Nilsson och Lars "Lasse" Kronér var centrala figurer i ett kaosartat händelseförlopp som fick sitt utbrott då Hisingen spärrades av av hisingsborna. Rubriken till nyhetens tema var i stil med: "Hisingen förklarar sig självständigt". 

Ju mer vi arbetade med projektet, ju mer invecklad blev historien och ju mer arbete med bilderna och texten krävdes för att knyta ihop en helhet. Det var i detta arbete som insikten kom angående det omfattande och vinklande arbete som ligger bakom de vardagliga nyheterna som vi tar del av dagligen. Att hantera bilderna och texten var roligt, speciellt att göra det tillsammans och det ledde till många skratt, skratt som uppstod ur den fiktionella historiens absurditet, men detta kan jag se väldigt seriöst på i efterhand då denna dessa skratt skildrar de absurda, verkliga, förändringarna som filtrerar vardagens nyheter. Vad får vi inte se? Är det vi ser verklighet? I vår gestaltning av en nyhet fanns ingen verklighet, vad säger att någon annan nyhet har det? Hur vet jag att källan är tillförlitlig? Ja,frågorna som inte kan besvaras är många; ett tecken på att uppgiften varit givande. 

Den avslutande gruppreflektionen i slutet av veckan  upplevdes verkligen som att "knyta ihop säcken" då vi kom varandra nära på många av insikterna jag nämnt ovan, samtidigt som vi åter fick ta del i tydliga exempel- och fina gråzoner av de fyra kategorierna av nyhetsbilder som vi läst om tidigare: Den dramatiska , lyriska- , episka- och didaktiska-nyhetsbilden.