Slutreflektion LGBF30

Första stora gestaltningskursen blev jag rånat nära mitt hem, andra hade jag moralpanik, tredje tog mitt långa förhållande slut. Jag vill säga att denna tredje gestaltningsprocess har skiljt sig från tidigare, men jag vet inte, de har alla varit väldigt speciella. Just denna gång var det frågor om vem konsten har gjort mig, om min plats i världen som konstnär, om konstnärens roll, om konstens syfte, som ockuperade mina tankar. Stora frågor som fick brottas med känslostormar och -kaos. På något sätt känns det som att jag har hittat tillbaka ner på jorden igen, genom detta. 

Processen började optimistiskt med hopp om att appropriering kunde vara en bra metod för att komma till insikten att "det är okej att inspireras av andra", ett sätt att konfrontera tankarna om att all inspiration skall komma inifrån 'konstnärssjälen'. Dessa tankar uppkom i den inledande gestaltningsuppgiften till arbetet med GIBCA då jag tecknade av konstnären Serge Alain Nitegekas tidigare installation Obstacle 1. Tankarna på att beröva verk på deras originalkontext verkar vara återkommande hos mig för så var fallet även här då jag gjorde teckningen som jag kallade No Obstacle, en anspelning på att installationen berövats på sina rumsliga egenskaper. 

No Obstacle

Mina kunskaper fördjupades sedan i approprieringsbegreppet genom det gemensamma arbetet med boken Appropriation - Documents of Contemporary Art av David Evans. När jag läser blogginlägget från den veckan då jag arbetade med min egen del av texten blir jag påmind om tankar som då fascinerade mig men som jag fram tills nu inte ägnat en tanke åt sedan dess. För det var här här någonstans allt blev kaos. "Aha!"-upplevelsen av upptäckten av 'simulation' och 'simulacra' har tills vidare svalnat och istället medförde den kaotiska tillvaron, som fylldes med självkritik, att tankar om konstvärlden som sluten diskurs trängde sig på. Detta kom att påverka mig genom resten av gestaltningsprocessen och jag bestämde mig för att frångå all 'betydelse'-bärande mening och ifrågasättande-, utvecklande tankar som kunde ha syftat till att ytterligare driva den slutna konstdiskursen. Dessa tankar om att diskursen är sluten handlar främst om att konstvärlden i stor grad endast påverkar sig själv genom att appropriera på sig själv och sina egna erkända aktörer. Känslorna kring detta var i det mest kaotiska mycket starka och kroppen svarade med apati. Jag bestämde mig för att tillåta mig bli förförd av ej ifrågasatt estetik och låta den omfamna mig med allt som däri är tryggt och vackert. Nastivicious var konstnärsduon som med sitt verk på 3:e Våningen lyckades med att skänka mig den immersiva känslan av att aldrig vilja lämna det rum där deras videoinstallation projicerades på rummets alla väggar. Fyra filmer: Shouth: The Overture, Fuck Identity, South, Whitey On Venus och The Overture by Nastivicious. Efter denna upplevelse var det bestämt att detta var verket jag skulle appropriera.

Allt genom processen skapade jag små skapelser lite här och där, mest för att hålla mig så smått kreativ, utan att veta om det skulle bära någon vikt för den slutliga utställningen. Det var inte viktigt heller att det fanns en plan för något slutgiltigt, för jag såg inte utställningen som ett "slut". Redan vid den första inledande uppgiften då jag gjorde No Obstacle bestämde jag mig för att blir mer processorienterad och detta var med mig ända tills utställningen. Likt mitt arbete med  No Obstacle var det verk jag presenterade på utställningen berövat på sina rumsliga egenskaper. Det var fotografier tagna från en vald plats i rummet för Nastivisous videokonst. I bilderna kunde man se projiceringarna på en sned vägg och över ett element. Tanken var att välja en lite ovanlig vinkel som inte skulle klassas som 'praktisk' om man hade intentionen av att uppleva verket 'på rätt sätt'. Denna idé om att det alltid finns ett val i hur bildkonsumenten kan ta till sig verket var något som jag jobbade med i mitt presenterade verk på den då kommande utställningen på 'A-venue'. 

Så som verket såg ut på utställningen bestod det av dessa bilder i antalet 10 x 20 bilder arrangerade enligt ett västerländskt narrativ som skildrade händelseförloppet i videoinstallationen. Bilderna var fästa med spikar i olika färger som hade arrangerats i koder av upprepade mönster (ex. gul, gul, röd, vit). Syftet med spikarna var inte att berätta något specifikt utan att skapa ett verktyg för betraktaren att vilja läsa in egna syften, berättelser eller betydelser i förhållandet mellan färgkodningen och bilderna. För att röra till det lite extra hos den mänskliga viljan att 'ordna' valde jag att på några ställen bryta av de upprepade koderna eller det kontinuerliga narrativet med avvikelser. Jag lyfte ut en bild ifrån väggen, tog bort en bild, fäste ett tomt ark mellan två rader i narrativet, bröt av "spikkoderna" med avvikande färgsekvenser, och desutom lade jag till en sekvens av selfies mitt i narrativet som togs i rummet för María Berríos & Jakob Jakobsens installation på 'Röda sten'.  En tanke som jag jobbade med när jag monterade verket på väggen var att "det måste finnas långa perioder av kontinuitet i narrativet för att avvikelser ska bli kraftulla". Till skillnad från om allt hade varit en enda röra och ingen kontinuitet hade existerat, då hade verket varit något helt annat än det verktyg jag syftade till. I sin helhetliga estetik viker sig pappersbladen och skapar en tredimensionell upplevelse. Till detta inspirerades jag av den liknande estetiken hos akustikdämpande väggar, en estetik som jag tyckt om så länge jag kan minnas. Anledningen till att just den estetiken smög sig in i gestaltningen tror jag har att göra med den trygghet som jag förknippar med den. Detta hjälpte tillsammans med verkets storlek till att skapa den "immersiva estetiken" jag ville uppnå.

Fotografi: Nathalie Troedsson, 2015

När jag nu är klar med gestaltningen och ser tillbaka på allt så kan jag fortfarande tycka att appropriering är ett väldigt gynnsamt tillvägagångssätt i skolan. Jag skrev mer om detta i det förra blogginlägget då jag besvarade frågor från litteraturseminariet. Det jag kan återknyta till är vikten av insikten att man inte behöver hämta allt inifrån sig själv utan att man (eleven) kan appropriera det som intresserar en och "göra det till sitt eget", som appropriering trots allt betyder. Själv kommer jag att fortsätta appropriera, både andras verk och mina egna. För jag tror att efter att konstnären har lämnat ifrån sig verket är det fritt fram att återta det genom appropriering, och kanske är det detta som är kärnan i hur utvecklingen i en kreativ process ser ut: Man gör något - lämnar det ifrån sig - återtar det, och ser det på ett nytt sätt - man skapar något nytt - o.s.v. 

Frågor från litteraturseminariet 27/10

"Hur skulle du beskriva att MLT kan sättas i relation till appropriering, dels i ett didaktiskt och dels i ett konstnärligt perspektiv inom lärande för bildämnet: Problematisera, argumentera och motivera!"

Så som jag ser det är teorin bakom MLT (Multiple Literacies Theory) något som lägger en bra grund för att appropriering används som praktik under lektionstillfällen. MLT som handlar om en vidare språklig kompetens, förespråkar inte bara att bildmediet används allt mer utanför bildämnet, utan också att andra kommunikativa medier tas in i bildämnet. Appropriering är också ett mycket brett begrepp som används inom flera olika diskurser och man kan tala om olika typer av appropriering. Att begreppet är så brett kan ses som en sammankoppling till teorin om MLT, där dessa tillsammans bygger ett verktyg som kan användas i skolan. Genom att använda sig av appropriering kan eleverna använda sig av medier som inte är vanligt förekommande inom bildämnet, så som t .ex. text eller ljud, och förhålla sig till detta i en visuell gestaltning. Den kunskap som byggs i ett sådant tillfälle har stor sannolikhet att harmonisera med individens kulturella identitet på så vis att inlärningen sker genom individen med både sig själv och det approprierade verket/tinget som medium. Inlärningen bygger på egna val som leder till oväntade nya riktningar och på så vis en nyfikenhet för det som eleven approprierar på. En sådan process kan säkerligen ta olika lång tid beroende på mängden förkunskap eleven har inom det medieområde för vilken approprieringen äger rum, och med för kort tid kan nyfikenheten ersättas av uppgivenhet. Förutsatt att tillräckligt med tid finns till förfogande kan den väckta nyfikenheten leda till den känsla av självdriv och entreprenörskap som enligt Läroplanen  för gymnasieskolan, (Skolverket, 2011) skall förmedlas till eleverna.

"Hur skulle appropriering kunna användas som ett didaktiskt verktyg i bildundervisningen för att synliggöra det gemensamma kulturarvet i ett interkulturellt perspektiv?" 

Kulturarvet är något som är flödande tillsammans med tiden. Med nya generationer skapas och förändras kulturen, detta gäller vare sig man pratar om kultur som något huvudsakligen estetiskt eller antropologiskt. Jag skulle också vilja påstå att allt eftersom tiden går så får vårt samhälle fler och fler kulturella roller, fler och fler subkulturer och identiteter. Så, när det blir aktuellt "att synliggöra det gemensamma kulturarvet" är det just denna mångfald som blir det gemensamma. I en sådan miljö kan appropriering användas på det sätt som jag beskrev i den föregående frågan, för att individen ska ges möjligheten att bemöta kulturella aspekter som artefakter, traditioner och språk genom sin egen kultur. En form av hänsynstagande till både den approprierade kulturen och den egna identiteten. Ett mer konkret exempel känns på sin plats, och detta kan vara att eleven vid ett konstnärligt approprierande närmar sig en artefakt från en främmande kultur. I detta närmande finns möjligheten att eleven bekantar sig med ett nytt estetiskt form- och färgspråk sam ställer sig frågan "varför?", där ett jämförande sker med den egna kulturen och identiteten, som öppnar upp för en nyfikenhet där frågor om levnadstraditioner, ideologier och språk blir det intressanta. Oavsett vilken kategori av kultur som approprieringen används för att undersöka är detta en metod som väl kan användas för att gynna idén om MLT.