Veckoreflektion #9 20/03/2015

Veckan efter gestaltningsarbetet har behandlat nyhetsbilder. Vi har läst om- , diskuterat om- och kreativt hanterat nyhetsbilder och text. Genom denna teoretiska/kreativa process har vi fått blivit mer införstådd med hur tankearbetet hos upphovsmännen och mottagarna ser ut, kanske framförallt blev detta tydligt i den kreativa processen. Vi arbetade i grupp både i diskussion och gestaltning och det detta kändes som en bra modell för hantering  av just nyheter; som är ett fenomen som omsluts av social granskning, tycke och diskussion.

När vi i en grupp av tre gav oss in i uppgiften att bygga ett fiktionnellt händelseförlopp över en lokal händelse började vi bolla idéer och hamnade till slut i ett konspirationsliknande scenario där Inger "Pippi" Nilsson och Lars "Lasse" Kronér var centrala figurer i ett kaosartat händelseförlopp som fick sitt utbrott då Hisingen spärrades av av hisingsborna. Rubriken till nyhetens tema var i stil med: "Hisingen förklarar sig självständigt". 

Ju mer vi arbetade med projektet, ju mer invecklad blev historien och ju mer arbete med bilderna och texten krävdes för att knyta ihop en helhet. Det var i detta arbete som insikten kom angående det omfattande och vinklande arbete som ligger bakom de vardagliga nyheterna som vi tar del av dagligen. Att hantera bilderna och texten var roligt, speciellt att göra det tillsammans och det ledde till många skratt, skratt som uppstod ur den fiktionella historiens absurditet, men detta kan jag se väldigt seriöst på i efterhand då denna dessa skratt skildrar de absurda, verkliga, förändringarna som filtrerar vardagens nyheter. Vad får vi inte se? Är det vi ser verklighet? I vår gestaltning av en nyhet fanns ingen verklighet, vad säger att någon annan nyhet har det? Hur vet jag att källan är tillförlitlig? Ja,frågorna som inte kan besvaras är många; ett tecken på att uppgiften varit givande. 

Den avslutande gruppreflektionen i slutet av veckan  upplevdes verkligen som att "knyta ihop säcken" då vi kom varandra nära på många av insikterna jag nämnt ovan, samtidigt som vi åter fick ta del i tydliga exempel- och fina gråzoner av de fyra kategorierna av nyhetsbilder som vi läst om tidigare: Den dramatiska , lyriska- , episka- och didaktiska-nyhetsbilden.

   

 

Veckoreflektion #8 13/03/2015

Vill säga inledningsvis att bilder har tillkommit till tidigare blogginlägg. Nu, veckoreflektion:

Veckan började tidigt, redan innan veckan började...

I lördags var jag på plats på skolan och arbetade. Det var bara jag där så det var lite synd, hade gärna samtalat lite med någon. I min ensamhet lade jag ut alla bilder på golvet, vilket tog oväntat lång tid ("fast vad hade jag förväntat mig av 100 ark?") men det var nödvändigt för att få en överblick av helheten och dem enskilt. Att bläddra i en hög var otänkbart eftersom jag omöjligen kunde memorera och leta fram varje textur i högen vid behov. Nej, den visuella översikten var oersättlig och nödvändig. Det var dock allt jag hann med under lördagen, tror också att det var bra att bilderna fick ligga till sig där på golvet innan jag återvände senare för att börja plocka ur dem.

I måndags kom jag tillbaka till min hord av bilder och märkte att valet att låta dem ligga till sig var ett bra val, nu var det ännu lättare att se överblickande. Jag växlade några ord med några klasskamrater och testade därefter att limma ihop två kartonger till den rektangulära form som jag skrev om i förra inlägget. Det var svårare att limma denna avlånga form då den hade mer ojämnheter längs med ytan och att den ökade tyngden gjorde att limmet gärna vill släppa om den började hänga på något ställe. Men i slutändan gick det bra och när den hade torkat gjorde jag också valet att den formen fick representera min nivå av vilsenhet i det besökta området. En av de få känslor jag kunde navigera efter var nämligen att jag rörde mig i ett avlångt område.

 

Jag började med att leta texturer från min tidigaste upplevelser av biskopsgården och tanken var att jag skulle placera dem ungefärligt på samma plats på min karta som de befann sig i verkligheten och på den karta som står som representant för verkligheten (t.ex. Google Maps' kartor). I ett första försöka att placera bilderna lade jag ut dem på kartongen på en ungefärlig plats. Jag limmade sedan i nedre kant först eftersom det var i biskopsgården nedre kant jag vandrade in i området. Därefter arbetade jag vidare och anslöt fler och fler texturer.

Dagen efter, fortsatte jag med att välja och addera texturer, men märkte att de blev mer och mer anonyma i vilken geografisk koppling de hade, d.v.s. det var flertal texturer som jag inte kunde placera på plats i min minneskarta. "Skulle detta förstöra min ärlighet?" Det var en fråga jag ställte mig själv och jag blev återigen påmind om frågan "Vem är jag ärlig mot?" (som jag nämnt i tidigare inlägg). Det var nu dags att på riktigt konfrontera denna fråga på riktigt. Jag resonerade som så att; det är mig själv jag är ärlig mot eftersom ingen annan än jag kan backa upp, försvara eller motivera de val och upplevelser jag gjort och haft. Bara jag kan detta och därför är det min skyldighet att sätta ner foten och våga erkänna i min gestaltning att "Jag kommer inte ihåg vart jag upplevde detta" och därefter ändå ta med det i min gestaltning. Det blev min motivering mot mig själv och jag placerade därför ut några av texturerna på ytor där jag kunde anta och förnimma att de hörde hemma.

I onsdags hade jag hela ytan täckt när jag anlände till skolan, d.v.s. första lagret av texturer hade jag lagt klart dagen innan. När jag nu började med det andra, inte lika omfattande lagret, förhöll jag mig till mönster snarare än texturer. Detta var något som jag kommit på under tisdagen och jag hade då sparat en stor mängd med bilder som innehöll tydliga linjer och riktningar. Dessa riktlinjer använde jag för att förhålla mig till och klippte loss dessa från sin fyrkantiga inramning.

Hela processen med att passa bilder till varandra i kollaget har inneburit en förlängning av en annan process som jag började med under kursens uppstart, då i gestaltningen om mediering.

Remediering: "The Cabinet Of Dr. Caligari"

Likväl som i min remedierade version av filmen "The Cabinet Of Dr. Caligari", använde jag i den aktuella gestaltningen ett förhållningssätt som tog hänsyn till bildernas gemener så som skuggor och högdagrar. Jag försökte matcha dessa så att texturerna flöt ihop i ett löpande flöde från bild till bild, eller markant och abrupt bröt av. Detta för att skilja på känslor som upplevelser av strukturer (t. ex.byggnader) och känslor av öppna områden (t. ex. vägar, torg och parker), där strukturer ofta accentuerades med abrupta avbrott i flöde och kanter, medans de öppna områdena representerades i flödet från bild till bild. Samtidigt som jag arbetade på detta sätt fortsatte jag att så gott jag kunde placera mönstren på kartan vid en plats där jag upplevde dem.

Gång efter gång backade jag och såg, återgick och arbetade vidare, om och om igen innan jag till slut insåg att jag var så klar jag ville vara.

När jag reste bilden kändes det som att jag stod vänd inåt en öppen dörr och blickade in i min upplevelse av biskopsgården, det kändes bra. Det passade att ställa den på en något högre plats inför redovisningen, detta efter att ha burit runt min artefakt i rummet och känt efter på vart dess plats var. I slutändan hamnade den i ett hörn, upphöjd på kanterna av två element. Där upplevde jag att rummets väggar riktade blickarna inåt bilden och förstärkte min upplevelse av en öppning in i min upplevelse.

Under gårdagen hade vi redovisning. Det var otroligt intressant (men lite påfrestande)! När vi betraktade varandras gestaltningar skrev vi ned kommentarer på post-it-lappar. Något som konstnären läste upp och tog med i sin presentation av verket. En intressant metod som erbjöd alla att komma till tals och göra sin röst betydande, utan att det denne tar till sig blir för komplext och överväldigande. Det jag tar till mig är att jag kanske borde göra mig lite mer obekväm, lämna bekvämlighetszonen, "skava" lite mot mig själv och släppa lite på behovet att vara så nära ärligheten i kommande gestaltningar, samt att frångå det estetiska, vackra och förföriska. Det jag tar med mig från dagens tolkningar av andras verk är att kartläggandet inte bara behöver resultera i en karta, utan kan vara en del i en process som resulterar i något oväntat.

Veckoreflektion #7 06/03/2015

Tidigt i veckan kom jag på att jag behövde en struktur eller en dagsplanering för att hitta drivet. Ett miljöombyte kändes behövligt för jag ville skilja på arbete och fritid (även om det är svårt i ett gestaltningsarbete, som alltid hänger med i ens tankar vart man än går). Därför gjorde jag upp ett schema över vilka dagar som jag skulle vara på vilken plats och jag förflyttade där min gestaltning från hemmet till skolans lokal.  

Tisdagens handledning var för mig viktig för ett tillfälle att öppet uttala och skapa ett socialt löfte kring mina gestaltningsplaner. Att tala om något inför andra upplever jag skänker ett driv och en känsla av att det jag gör spelar roll för andra, något som stärker motivationen.

Onsdag morgon, då var det filmvisning, en film om Mark Lombardi. Filmen var mycket intressant och jag kände en stark koppling till mitt eget gestaltningsarbete, eller snarare en anti-koppling. Jag förklarar: Mark Lombardi arbetade med att grundligt granska, läsa på och undersöka flera sidor av myntet som blev hans konst, han kopplade samman och drog slutsatser, skapade visuella nätverk över den värld han lever i och är bekant med. Min personliga ingång i gestaltningen är grundad i den totala motsatsen; min brist på relation. Jag står ytters alienerad inför biskopsgården och känner ingen tillit till tredje partens källor. Däremot kan jag se en likhet i vårt sammankopplande av empiri, han med sina fakta och jag med min kommande upplevelser och intryck. Till denna uppgift ingick också ett gruppsamtal med klassen, det vi kom fram till var bl. a. det jag nämnt här innan, men vi listade också några konstnärliga referenser som kändes relevanta till Mark Lombardi: Lars Vilks, Carolina Falkholdt och Banksy. Resonemanget för det gemensamma med dessa personligheter rörde sig kring att de har varit aktiva i att röra upp starka åsikter och ifrågasätta sin samtids sociala överenskommelser.

Tanken för veckan var att jag skulle komma iväg och fotografera i onsdags efter filmen, istället planerade jag om och spenderade den dagen med att leta material. Det var främst en stabil och stor yta jag letade efter, något att fästa mina bilder på. Jag letade efter skivor i trä och andra alternativ som plast, men det jag till slut fastnade för var ändå kartong, ett material som ännu väcker en stark vilja i kroppen att tämja det. Allt för många kartongskivor har vikt sig då färgen eller limmet på dem torkat för att jag skall kunna lämna det materialet utan att "vinna" över det. 

Igår torsdag åkte jag till biskopsgården. Min första autentiska upplevelse av biskopsgården dokumenterade jag med min mobilkamera. Jag förberedde med att ta spårvagnen till centralstationen och gå in mig i centrala Göteborg, för att skapa en referensram och lättare upptäcka det som var nytt. Upplevelsen började redan innan jag anlände till Biskopsgården då jag promenerade den sista biten och jag hade problem med att inse vart området började. Vid två tillfällen trodde jag att jag redan var inne i biskopsgården fast jag inte var det. När jag väl kom dit upplevde jag något av ett antiklimax eftersom jag nu var över "gränsen" men det kändes inte som det skett någon drastisk förändring. Området jag befann mig i var ett villaområde som jag kände igen från kartbilden jag arbetat med tidigare. Där vandrade jag runt och försökte göra en en rättvis sammanfattning av miljön och dess texturer. Jag lade märke till många lodräta linjer.

När jag vandrade vidare och lämnade villaområdet märkte jag hur städat det var, i kontrast till den miljö jag ankom till. Det var dock inget extremt, men tillräckligt för att skillnaden skulle märkas. Jag kände mig hemma i området, för det växte mycket barrträd där och barren som hade fallit till den asfalterade marken i radhusområdet påminde mig om mitt barndomshem. Det verkade som en trevlig plats.

Jag kan inte hoppas att nedteckna alla intryck av en helt ny plats här på bloggen, inte alls i text och inte ens med hjälp av bilder. Men bilden är mer rättvis, så här kommer några av de ögonblick som jag inte kunde förbise:

 

Några ytliga men sammanfattande ord kan vara att jag hela tiden blev förvånad över det som väntade runt hörnen i biskopsgården. Jag märkte att det är en plats som liknar ett mycket större samhälle än vad det är till ytan, med många olika miljöer som talar om en egen historia och som speglar mångfalden i dess innevånare. Dessa själar förändrades i de miljöer jag besökte och sätten att agera varierade, vilket gav mig en koppling till varje textur som låg i anslutning till det sociala spelet mellan människorna.

 Mycket av min gestaltning handlar om att jag inte vill ge en sanning, eller hävda att jag har ett svar på vad biskopsgården är, eller vilken plats den har i samhället. Jag vill inte mena att jag vet mer än vad jag vet och jag vill vara ärlig med det jag gör. Om denna ärlighet riktas mot mig eller dem som betraktar slutet av min gestaltningsprocess är inte helt klart för mig ännu, men jag vet att båda dessa mottagare är viktiga att hela tiden ta hänsyn till.

Idag, fredag, har jag skrivit ut majoriteten av bilderna och utstått ett bråk med min skrivare och lärt mig ett och annat om hur den fungerar, den hårda vägen. Därefter gick jag till skolan där jag hade ett mycket givande samtal med en klasskamrat angående formen på gestaltningsytan. Vi samtalade om vad det innebär att vara rättvis och hur nära man kan komma det rättvisa. Vi enades om att det inte gick att vara totalt rättvis eftersom jag själv omöjligen kan direkt förmedla min upplevelse till någon annan, men att däremellan ligger gestaltningen som mediering. Jag söker dock det som ligger nära en sanning om min upplevelse och en form som kan vara representativ för känslointrycken av resan. Vi pratade om datorspelskartor och hur de kan se ut, om kartor som bara lämnar visuella miljöer i upptäckarens spår och bildar en form som går som en stig (ringlar sig som en orm) över den annars outforskade kartan. Denna form skulle kunna ligga nära den exakta (ickeupplevda) verkligheten, men den ligger långt ifrån mina upplevelser. Jag förklarade för min kamrat att jag sökte någon ungefärligt eftersom jag ofta kände mig vilse under mitt besök i området, men att jag ändå visste ungefär vart jag befann mig. Vid slutet av samtalet hade vi arbetat fram alternativen att omforma biskopsgårdens till annars hjärt-lika form till en kvadrat, eller rektangel, beroende på hur exakt dessa matchar min upplevda formlöshet i min vistelse. En kvadrat skulle då representera en mer vilsen upplevelse än en rektangel då rektangeln mer liknar biskopsgårdens  originalform. Vilken av dessa som blir den slutgiltiga form är dock inte bestämt idag, men jag har testlimmat en kvadrat i kartong och rent funktionsmässig verkar det fungera att limma kartongen med trälim (så att den inte viker ut sig och håller ihop).

En klippt karta över biskopsgården. Ett försök att se den som kvadratisk.

Veckoreflektion #6 27/02/2015

Nu går det trögt igen. Efter handledningen var jag full av inspiration, men när jag kom hem och gjorde klart det sista på kartan över biskopsgården försvann denna inspiration helt! Jag har befunnit mig i en art-block de senaste dagarna och känt mig väldigt långt bort från en livfull gestaltning. Jag kan inte längre sitta hemma och leta bland statistik och pilla på den digitala bilden i hopp om att hitta de mönster och sammanhang jag tidigare beskrivit. Jag måste komma ut! Nästa vecka tar jag med mig kameran ut för att fotografera texturer, oavsett om det är den idé som ger bäst resultat i slutändan eller inte så är det något fortfarande känner någon form av inspiration för. Generellt har jag tappat intresset för gestaltningen ganska kraftigt och förhoppningsvis får detta besök mig på rätt spår igen.

Till alla i klassen som skulle ha användning för en detaljerad översiktlig fy; använd gärna den karta som jag satt ihop, så mycket ni vill: