Veckan började tidigt, redan innan veckan började...
I lördags var jag på plats på skolan och arbetade. Det var bara jag där så det var lite synd, hade gärna samtalat lite med någon. I min ensamhet lade jag ut alla bilder på golvet, vilket tog oväntat lång tid ("fast vad hade jag förväntat mig av 100 ark?") men det var nödvändigt för att få en överblick av helheten och dem enskilt. Att bläddra i en hög var otänkbart eftersom jag omöjligen kunde memorera och leta fram varje textur i högen vid behov. Nej, den visuella översikten var oersättlig och nödvändig. Det var dock allt jag hann med under lördagen, tror också att det var bra att bilderna fick ligga till sig där på golvet innan jag återvände senare för att börja plocka ur dem.
I måndags kom jag tillbaka till min hord av bilder och märkte att valet att låta dem ligga till sig var ett bra val, nu var det ännu lättare att se överblickande. Jag växlade några ord med några klasskamrater och testade därefter att limma ihop två kartonger till den rektangulära form som jag skrev om i förra inlägget. Det var svårare att limma denna avlånga form då den hade mer ojämnheter längs med ytan och att den ökade tyngden gjorde att limmet gärna vill släppa om den började hänga på något ställe. Men i slutändan gick det bra och när den hade torkat gjorde jag också valet att den formen fick representera min nivå av vilsenhet i det besökta området. En av de få känslor jag kunde navigera efter var nämligen att jag rörde mig i ett avlångt område.
Jag började med att leta texturer från min tidigaste upplevelser av biskopsgården och tanken var att jag skulle placera dem ungefärligt på samma plats på min karta som de befann sig i verkligheten och på den karta som står som representant för verkligheten (t.ex. Google Maps' kartor). I ett första försöka att placera bilderna lade jag ut dem på kartongen på en ungefärlig plats. Jag limmade sedan i nedre kant först eftersom det var i biskopsgården nedre kant jag vandrade in i området. Därefter arbetade jag vidare och anslöt fler och fler texturer.
Dagen efter, fortsatte jag med att välja och addera texturer, men märkte att de blev mer och mer anonyma i vilken geografisk koppling de hade, d.v.s. det var flertal texturer som jag inte kunde placera på plats i min minneskarta. "Skulle detta förstöra min ärlighet?" Det var en fråga jag ställte mig själv och jag blev återigen påmind om frågan "Vem är jag ärlig mot?" (som jag nämnt i tidigare inlägg). Det var nu dags att på riktigt konfrontera denna fråga på riktigt. Jag resonerade som så att; det är mig själv jag är ärlig mot eftersom ingen annan än jag kan backa upp, försvara eller motivera de val och upplevelser jag gjort och haft. Bara jag kan detta och därför är det min skyldighet att sätta ner foten och våga erkänna i min gestaltning att "Jag kommer inte ihåg vart jag upplevde detta" och därefter ändå ta med det i min gestaltning. Det blev min motivering mot mig själv och jag placerade därför ut några av texturerna på ytor där jag kunde anta och förnimma att de hörde hemma.
I onsdags hade jag hela ytan täckt när jag anlände till skolan, d.v.s. första lagret av texturer hade jag lagt klart dagen innan. När jag nu började med det andra, inte lika omfattande lagret, förhöll jag mig till mönster snarare än texturer. Detta var något som jag kommit på under tisdagen och jag hade då sparat en stor mängd med bilder som innehöll tydliga linjer och riktningar. Dessa riktlinjer använde jag för att förhålla mig till och klippte loss dessa från sin fyrkantiga inramning.
Hela processen med att passa bilder till varandra i kollaget har inneburit en förlängning av en annan process som jag började med under kursens uppstart, då i gestaltningen om mediering.
Remediering: "The Cabinet Of Dr. Caligari"
Likväl som i min remedierade version av filmen "The Cabinet Of Dr. Caligari", använde jag i den aktuella gestaltningen ett förhållningssätt som tog hänsyn till bildernas gemener så som skuggor och högdagrar. Jag försökte matcha dessa så att texturerna flöt ihop i ett löpande flöde från bild till bild, eller markant och abrupt bröt av. Detta för att skilja på känslor som upplevelser av strukturer (t. ex.byggnader) och känslor av öppna områden (t. ex. vägar, torg och parker), där strukturer ofta accentuerades med abrupta avbrott i flöde och kanter, medans de öppna områdena representerades i flödet från bild till bild. Samtidigt som jag arbetade på detta sätt fortsatte jag att så gott jag kunde placera mönstren på kartan vid en plats där jag upplevde dem.
Gång efter gång backade jag och såg, återgick och arbetade vidare, om och om igen innan jag till slut insåg att jag var så klar jag ville vara.
När jag reste bilden kändes det som att jag stod vänd inåt en öppen dörr och blickade in i min upplevelse av biskopsgården, det kändes bra. Det passade att ställa den på en något högre plats inför redovisningen, detta efter att ha burit runt min artefakt i rummet och känt efter på vart dess plats var. I slutändan hamnade den i ett hörn, upphöjd på kanterna av två element. Där upplevde jag att rummets väggar riktade blickarna inåt bilden och förstärkte min upplevelse av en öppning in i min upplevelse.
Under gårdagen hade vi redovisning. Det var otroligt intressant (men lite påfrestande)! När vi betraktade varandras gestaltningar skrev vi ned kommentarer på post-it-lappar. Något som konstnären läste upp och tog med i sin presentation av verket. En intressant metod som erbjöd alla att komma till tals och göra sin röst betydande, utan att det denne tar till sig blir för komplext och överväldigande. Det jag tar till mig är att jag kanske borde göra mig lite mer obekväm, lämna bekvämlighetszonen, "skava" lite mot mig själv och släppa lite på behovet att vara så nära ärligheten i kommande gestaltningar, samt att frångå det estetiska, vackra och förföriska. Det jag tar med mig från dagens tolkningar av andras verk är att kartläggandet inte bara behöver resultera i en karta, utan kan vara en del i en process som resulterar i något oväntat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar