Tidigt i veckan kom jag på att jag behövde en struktur eller en dagsplanering för att hitta drivet. Ett miljöombyte kändes behövligt för jag ville skilja på arbete och fritid (även om det är svårt i ett gestaltningsarbete, som alltid hänger med i ens tankar vart man än går). Därför gjorde jag upp ett schema över vilka dagar som jag skulle vara på vilken plats och jag förflyttade där min gestaltning från hemmet till skolans lokal.
Tisdagens handledning var för mig viktig för ett tillfälle att öppet uttala och skapa ett socialt löfte kring mina gestaltningsplaner. Att tala om något inför andra upplever jag skänker ett driv och en känsla av att det jag gör spelar roll för andra, något som stärker motivationen.
Onsdag morgon, då var det filmvisning, en film om Mark Lombardi. Filmen var mycket intressant och jag kände en stark koppling till mitt eget gestaltningsarbete, eller snarare en anti-koppling. Jag förklarar: Mark Lombardi arbetade med att grundligt granska, läsa på och undersöka flera sidor av myntet som blev hans konst, han kopplade samman och drog slutsatser, skapade visuella nätverk över den värld han lever i och är bekant med. Min personliga ingång i gestaltningen är grundad i den totala motsatsen; min brist på relation. Jag står ytters alienerad inför biskopsgården och känner ingen tillit till tredje partens källor. Däremot kan jag se en likhet i vårt sammankopplande av empiri, han med sina fakta och jag med min kommande upplevelser och intryck. Till denna uppgift ingick också ett gruppsamtal med klassen, det vi kom fram till var bl. a. det jag nämnt här innan, men vi listade också några konstnärliga referenser som kändes relevanta till Mark Lombardi: Lars Vilks, Carolina Falkholdt och Banksy. Resonemanget för det gemensamma med dessa personligheter rörde sig kring att de har varit aktiva i att röra upp starka åsikter och ifrågasätta sin samtids sociala överenskommelser.
Tanken för veckan var att jag skulle komma iväg och fotografera i onsdags efter filmen, istället planerade jag om och spenderade den dagen med att leta material. Det var främst en stabil och stor yta jag letade efter, något att fästa mina bilder på. Jag letade efter skivor i trä och andra alternativ som plast, men det jag till slut fastnade för var ändå kartong, ett material som ännu väcker en stark vilja i kroppen att tämja det. Allt för många kartongskivor har vikt sig då färgen eller limmet på dem torkat för att jag skall kunna lämna det materialet utan att "vinna" över det.
Igår torsdag åkte jag till biskopsgården. Min första autentiska upplevelse av biskopsgården dokumenterade jag med min mobilkamera. Jag förberedde med att ta spårvagnen till centralstationen och gå in mig i centrala Göteborg, för att skapa en referensram och lättare upptäcka det som var nytt. Upplevelsen började redan innan jag anlände till Biskopsgården då jag promenerade den sista biten och jag hade problem med att inse vart området började. Vid två tillfällen trodde jag att jag redan var inne i biskopsgården fast jag inte var det. När jag väl kom dit upplevde jag något av ett antiklimax eftersom jag nu var över "gränsen" men det kändes inte som det skett någon drastisk förändring. Området jag befann mig i var ett villaområde som jag kände igen från kartbilden jag arbetat med tidigare. Där vandrade jag runt och försökte göra en en rättvis sammanfattning av miljön och dess texturer. Jag lade märke till många lodräta linjer.
När jag vandrade vidare och lämnade villaområdet märkte jag hur städat det var, i kontrast till den miljö jag ankom till. Det var dock inget extremt, men tillräckligt för att skillnaden skulle märkas. Jag kände mig hemma i området, för det växte mycket barrträd där och barren som hade fallit till den asfalterade marken i radhusområdet påminde mig om mitt barndomshem. Det verkade som en trevlig plats.
Jag kan inte hoppas att nedteckna alla intryck av en helt ny plats här på bloggen, inte alls i text och inte ens med hjälp av bilder. Men bilden är mer rättvis, så här kommer några av de ögonblick som jag inte kunde förbise:
Några ytliga men sammanfattande ord kan vara att jag hela tiden blev förvånad över det som väntade runt hörnen i biskopsgården. Jag märkte att det är en plats som liknar ett mycket större samhälle än vad det är till ytan, med många olika miljöer som talar om en egen historia och som speglar mångfalden i dess innevånare. Dessa själar förändrades i de miljöer jag besökte och sätten att agera varierade, vilket gav mig en koppling till varje textur som låg i anslutning till det sociala spelet mellan människorna.
Mycket av min gestaltning handlar om att jag inte vill ge en sanning, eller hävda att jag har ett svar på vad biskopsgården är, eller vilken plats den har i samhället. Jag vill inte mena att jag vet mer än vad jag vet och jag vill vara ärlig med det jag gör. Om denna ärlighet riktas mot mig eller dem som betraktar slutet av min gestaltningsprocess är inte helt klart för mig ännu, men jag vet att båda dessa mottagare är viktiga att hela tiden ta hänsyn till.
Idag, fredag, har jag skrivit ut majoriteten av bilderna och utstått ett bråk med min skrivare och lärt mig ett och annat om hur den fungerar, den hårda vägen. Därefter gick jag till skolan där jag hade ett mycket givande samtal med en klasskamrat angående formen på gestaltningsytan. Vi samtalade om vad det innebär att vara rättvis och hur nära man kan komma det rättvisa. Vi enades om att det inte gick att vara totalt rättvis eftersom jag själv omöjligen kan direkt förmedla min upplevelse till någon annan, men att däremellan ligger gestaltningen som mediering. Jag söker dock det som ligger nära en sanning om min upplevelse och en form som kan vara representativ för känslointrycken av resan. Vi pratade om datorspelskartor och hur de kan se ut, om kartor som bara lämnar visuella miljöer i upptäckarens spår och bildar en form som går som en stig (ringlar sig som en orm) över den annars outforskade kartan. Denna form skulle kunna ligga nära den exakta (ickeupplevda) verkligheten, men den ligger långt ifrån mina upplevelser. Jag förklarade för min kamrat att jag sökte någon ungefärligt eftersom jag ofta kände mig vilse under mitt besök i området, men att jag ändå visste ungefär vart jag befann mig. Vid slutet av samtalet hade vi arbetat fram alternativen att omforma biskopsgårdens till annars hjärt-lika form till en kvadrat, eller rektangel, beroende på hur exakt dessa matchar min upplevda formlöshet i min vistelse. En kvadrat skulle då representera en mer vilsen upplevelse än en rektangel då rektangeln mer liknar biskopsgårdens originalform. Vilken av dessa som blir den slutgiltiga form är dock inte bestämt idag, men jag har testlimmat en kvadrat i kartong och rent funktionsmässig verkar det fungera att limma kartongen med trälim (så att den inte viker ut sig och håller ihop).
En klippt karta över biskopsgården. Ett försök att se den som kvadratisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar