Examensblogg #1

Den senaste tiden har jag läst väldigt mycket i:

• Åsberg, C., Hultman, M. & Lee, F. (red.) (2012). Posthumanistiska nyckeltexter. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
• Springgay, S., Irwin, R.L., Leggo, C. & Gouzouasis, P. (red.) (2008). Being with a/r/tography. Rotterdam: Sense Publishers

Jag har försökt att göra bilden tydligare av vad det innebär att vara i en konstnärligt undersökande process och hur jag kan undersöka posthumanismen.

Veckoreflektion #4 Vecka 6 och 7

Det här inlägget är en två-i-en-reflektion över de två gångna veckorna. 

Jag har fortsatt med det ultramarina temat och målat både människo- och insektshjärtat i den sagda färgen. Detta gjorde jag under vecka 6, och under vecka sju har jag jobbat med att göra en gjutform av åtminstone människohjärtat. Materialet jag använder till min gjutform är latex som jag penslar på hjärtat lager för lager. Samma process har jag genomgått med insektshjärtat, men det ses som mer av ett test. Skillnaden på hur jag arbetar med dessa två objekt är hur de är placerade. Människohjärtat vilar på en kork som lyfter det från bordsytan medan insektshjärtat vilar direkt på bordet. Jag antar att korken kommer ge det bästa resultatet eftersom den antagligen kommer fungera som en bra öppning att hälla gjutmassan i när formen frigjorts från hjärtat, medans insektshjärtat kommer få en jämn avlång öppning längs med hela dess undersida. Jag fokuserar på att lära mig hur latexmaterialet fungerar, hur fort det torkar mellan penslingarna och hur många lager som rimligtvis behövs. Jag gjorde ett test på en lite skulptur av en elefant som jag gjort tidigare och gjorde bara 2-3 lager latex vilket gav intressant resultat. Latexen visade sig lätthanterlig på så vis att den var lätta att klippa i och ta loss från elefanten, men det visade också att det tunna lagret latex enbart krympte ihop till en klump när den inte separerades från elefanten. Jag kommer därför vara noga med att följa latex-flaskans rekommendationer på 5-10 strykningar och överdriva lite därtill för att formen skall bli så stabil som möjligt. Tankarna om hur jag kommer gå vidare med gestaltningen lägger jag band på tillsvidare och "dedicerar mig" till detta tills jag har möjlighet att multiplicera mina hjärtan och se vad det generera att hantera mängden och vilka associationer det medför. 

Seminariet under vecka 6 som behandlade Vithetens hegemoni var bra och det kändes i slutet som att det var rimligt att vi enbart behandlade denna bok och att allt samtal under dagens kändes innehållsfullt. Den fenomenologiska ingången för att betrakta vitheten är spännande och har byggt vidare på den nu etablerade osäkerheten i hur jag ska hantera det vita arvet och vad jag gör med det. cirkeln av att mina vita förutsättningar styr vad jag gör med min privilegierade vita position känns som väldigt viktig åter och åter påminna sig själv om för att uppmärksamma mitt eget beteende. 

Fredagsföreläsningen var intressant med dess koppling till pedagogik och skola, men jag lämnade den halvvägs och gick till ateljén istället för att utnyttja tiden där istället. 

Workshopen under vecka 7, som kopplades till materialet i BRYT var intensivt givande och hölls intressant hela tiden, vilken gjorde mig ganska utmattad mot slutet. De diskussioner som uppkom angående normer, och specifikt våra egna föreställningar om dess påverkan på vårt beteende och förutsättningar var väldigt intressanta. Det var också en bra miljö att diskutera de didaktiska aspekterna av övningarna och vad de förmedlade till oss deltagare. Mycket av diskussionen som kopplades till trans/queer-diskursen (något som min grupp till stor del lade grund för) kändes mer angelägen att tala om än vad jag trott då det fanns väldigt olika förkunskaper och infallsvinklar i klassrummet. Jag kan tycka att det blev nästintill för intensiv stämning, men jag tror diskussionen landade i på en bra not.

Lyktan som syns på den sista bilden som bifogats nedan är en den lykta jag gjort till evenemanget River of light och som jag kommer gå med på måndag i ledet av andra lyktbärare. Workshopens arbetsmiljö var väldigt inbjudande och arbetsprocessen var väldigt kul och intressant då detta var helt ny tillämpning av materialen för mig. Principen för lyktans konstruktion var ganska simpel, men fylldes på av uppsnappade idéer och tips från de andra i rummet. Små moment som att bygga konstruktionen på ett visst sätt, tejpa på ett visst sätt, eller klippa mindre remsor av papper för att underlätta vid lampans snävare delar var väldigt hjälpliga yttre idéer som möjliggjorde resultatet. Tack!

Veckoreflektion #3 Vecka 5

Försöker skriva ikapp mig på dessa blogginlägg och jag vet inte om jag får med allt jag tänkte under denna vecka 5, men jag ska försöka. Om inte så hoppas jag att nästa blogginlägg visar mer representativt hur processen går framåt. 

Tidigt i veckan fortsatte jag med landskapsmålningen och det verkar som att jag mer och mer gör tolkningen att det är något som får representera min hemort där jag växte upp. Känslan i färgerna tycker jag mig visa tillståndet mellan den kalla luften mot den brinnande himmeln, något som jag kan uppskatta väldigt mycket. Ett svagt spår av ett flygplans färd över himmeln är också något jag finner väldigt vackert och egentligen för cheesy och romantiskt. Jag kan dock uppskatta lite over-the-top-romantik.

Hade en purpurröd period också som jag behövde måla ut. När den lagt sig en aning återvände fascinationen för färgen ultramarine, så jag tog reda på lite historik kring färgen och funderar nu på att använda mig av dess vita bakgrund i min gestaltning. Visste ni att man adderar ultramarine i vissa saker som t.ex. gulnade tyger för att göra dem mer vita? Sammanträffande?

Jag har också gjort hjärtat som jag skrev om i förra inlägget. Det blev lyckat, fast pappersleran tar sin tid att torka. Förutom det mänskliga hjärtat, som också visade sig får någorlunda autentiskt storlek i jämförelsen med ett riktigt hjärta, har jag gjort en förstoring av ett insektshjärta. Tydligen ser de flesta insekters hjärtan ungefär lika ut och är av, vad jag kan se, en mycket enkel konstruktion. Jag tycker mig ifrågasätta den antropocentriska tillvaron i och med undersökandet av fysiologin hos människa och insekt. Den undersökande metoden att skulptera den form jag undersöker härstammar från workshoppen med leravtrycken. 

Veckoreflektion #2 Vecka 4

"När upptäckte jag för första gången att jag var vit?"

Jag minns det inte som något tydligt AHA!-ögonblick, men jag hade en föreställning när jag var barn att dem som hade mörkare hudfärg än mig var lite häftigare, eller coolare. Jag förknippade hip-hopen, street kultur, dans och sport med dem. Någon gång innan måste jag ha uppfattat att det fanns en skillnad på mig och dem, men detta kanske mest berodde på ett iaktagande av dem och inte av mig själv. Vad det innebar att vara vit var nog inte så tydligt ännu än som en motpol till det jag inte var. Som barn utgjorde leken en mycket viktig del för mig och att ta på sig roller som var långt från min verklighet var inget konstigt, variationer i utseende eller beteende i de roller jag och mina vänner tog på oss begränsades inte lätt av. Däremot återgav vi säkert en mycket stereotyp bild av de roller vi tog på oss, var det människor, djur eller vad vi nu lekte. Jag är mycket ung i den tid jag tänker tillbaka på, 7-10 år kanske. Vid runt sju års ålder ungefär så märker jag att folk i omgivningen tar avstånd från vissa beteenden och låser dem till de två könen. Polerna killar och tjejer har varit barriärer som dittills kunde övervinnas med lek, men nu blir leken tabu och övergår till satir. Jag visste om ordet DNA och människans biologiska enighet innan jag visste om vad t.ex. slavhandeln inneburit för relationen mellan vit och svart. Jag var nog alltid lite långsam på att uppfatta världen och verkligheten och mina egna föreställningar av hur världen var möttes ibland av en kris när verkligheten kickade in. Andra exempel för detta ska jag lämna osagda här, men när det kommer till relationen mellan vit och svart, och att allt inte var så vackert och lyckligt kom nog i en skolsal. Jag vill minnas att vi fick läsa om Martin Luther King. När min egen tankeprocess startade om "varför Luther Kings agerande behövdes och var så stort" började jag förstå att det måste ha funnit något som min hudfärg gjort dessa människor, något i dess agerande provocerat fram denna respons från de svarta. Mycket av det vi lekte var accepterande, inkluderande, hänsynstagande och mångsidigt, men aldrig hade leken tagit form av ett sådant scenario, eller i en värld, där så många svarta roller drev leken som i scenen  vid Luther Kings tal i historieboken. Det kändes främmande och stort vill jag minnas.

Min process denna vecka har fortsatt i göra-före-tänka-andan, och jag har målat två stycken målningar. En i akryl och en i olja. Jag brukar inte jobba med olja, men det var väldigt tillfredsställande. Färgtemat har varit det hos soluppgången, något som inte bör underskattas. Det jag tolkar ur det jag gjort är dels något romantiskt fiktivt skeende från vad som skulle kunna vara min hemort och i oljemålningen kunde jag se ett hjärta, ett anatomiskt sådant. Jag har funderat på hur jag överordnar mig världen, vilka hjärtan känner jag till hur de ser ut? Knappt människans och inga djurs. Jag har funderat på vithetens vräkighet och vad vi tar för oss av.  Hur vi avverkar våra blommor i köksfönstret och hur vi bryr oss om det fina och lydiga.

Veckoreflektion #1 Vecka 3

• "Inspiration kommer i processen."
  - Brian Eno

• "Tillit utan grund."
  - Camilla Johansson

• Välj material som du finne estetiskt adekvat/överensstämmande med dinsjälvbild och som du tror inte alls skulle förvåna dem runt om dig.
  
• Gör först tänk sen.
  
• Tolkning:
  - En mur , eller portabel avgränsning.
  - En estetisk identitet som du bär med dig.
  
• Val av material:
  - Världens finaste blå.
  - Passar med trä. Tänker på synth.

Så skrev jag om den korta gestaltningsprocessen under tisdagens workshop. Det är lite oklart varför jag formulerat mig i instruktionsform. Kanske är det svallvattnet efter förra kursen och alla de tutrials som jag kollade på. Det var ett tillfredsställande språk hur som hellst. Det bli som att jag skriver om det jag gör till någon annan, för någon annans skull, och det ger en känsla av att det är viktigt. Innehållet i det jag skrev kan jag förstå såhär i efterhand, speciellt idén om att börja göra något förhållandevis intentionslöst för att sedan stanna upp och reflektera och efterkonstruera, och sedan bygga vidare på den nya inspriationen. En annan utgångspunkt skulle kunna vara att jag började med att appropriera mig själv, eller den estetik som tycks komma ohämmat när jag gestaltar något innanför hdk:s väggar. Det jag syftar på är liknelsen mellan den första skulpturen jag gjorde på hdk, "obelisken", och det som visade sig under integritetsworkshopen. Jag gillar estetiken, eller den känns adekvat, så som jag beskrev den i mina anteckningar. Det finns ett samband mellan det jag gör här på hdk som jag gärna skulle bygga vidare på. Jag upplever ett visst obehag av att se liknelsen i detta första och det senaste, och oroar mig för att jag stagnerat. Inte generellt, men innanför dessa väggar, eller utbildningskontexten. Under den förra kursen förälskade jag mig i 3D-modellering och kanske är detta nästa steg på vägen. De finns ändå ett visst samband mellan uttrycken i gestaltningen av min integritet och 3D-grafikens rutnät, eller vice versa. Dock upplever jag en stor del av integriteten som fysisk, vilket vid första tanke kolliderar med datorgrafikens icke-fysiska natur.


Under onsdagen jobbade jag med att teckna utifrån det leravtryck som jag gjorde under eftermiddagen i tisdags. Det var en uppfriskande, utmanande och utmattande process. Först tog jag mig an avtrycket med en fatastisk ultramarine-blå färg på ett A2-ark. Det var en fröjd att arbeta med färgen och samtidigt förhålla sig till avtrycket och jag jobbade väldigt intuitivt. Efter ett tag, när jag hade börjat förstå mig på avtrycket och studerat det närmre började det kännas som att min teknik inte räckte till. Istället kände jag en lust att studera detaljerna i avtrycket och jag övergick till att göra detta i liten skala, nästan 1:1. Så jag plockade fram min trogna 8B blyerts och började teckna. Processen var utmattande och krävde mycket koncentration. Jag hade inget sudd nära till hands och detta ökade bara min koncentration, för blev det fel så förblev det. Det gav mycket kunskap om avtrycket genm avtecknandet, även nu när jag skriver kan jag minnas förhållandet mellan vissa delar som t.ex. avtrycket av knuten och ränderna som var kvar från då lerbiten delats. Avtecknandet som studieform bör därför inte underskattas.


Torsdagens klassresa till Louisiana och Copenhagen Contemporary var minst sagt perfekt på nästan alla sätt. Hela upplevelsen av Louisiana med konsten innanför funkisväggarna, var fantasitsk och det var mycket tillfreddställande med en starstruck-känsla att få stå i Yayoi Kusamas eviga instalation. Höjdpunkten var dock utan tvekan installationen på Copenhagen Contemporay. Detta var bland det mest immersiva och vackra jag varit med om. Jag kan inte sätt fingret på vad som berörde mig så. Allt var vackert. Färgerna och formerna i rummet gav en lugn stämning tillsammans med musiken som fåglarna skapade. Kanske var det insikten att fåglarna verkade ovetande om hur vackert det de bidrog till var. Att de så oskyldigt bara var en del allt samtidigt som de levde sitt liv i det rummet. Det kom tankar om fåglarnas hälsa och hur deras liv påverkades av att vara en del i konstverket. Hur påverkades de av ljudet som de skapade?


Fredagens föreläsning var mycket bra och engagerade tankarna. Hegemoni och makt. Detta återkopplar till flera tidigare delar och kurser i utbildningen och det var behövligt att få säcken ihopknuten, eller så. Mycket av det som sades var ur av större perspektiv som världsligt eller nationellt. Jag som individ skarvade hela tiden genom att försöka placera mig sjlv i sammanhanget.


Vem är jag i relation till...

Tutorial: Animation i Blender

I denna tutorial lär vi oss att animera i 3D-programmet Blender. Du kan själv välja vad som ska animeras. Själv har jag valt att öppna en Blender-modell föreställande en synth som jag gjort på förhand. Hur du gör en sådan synth tas inte upp i denna tutorial utan jag fokuserar på att animera den. Animationen är mycket enkel men tillvägagångssättet är grundläggande för all animation i Blender. Animationen kommer innebära att sythen roterar ett varv medsols runt sin z-axel. Vi kommer att ta oss genom denna tutorial i ett steg-för-steg-format med totalt 18 steg.  

Steg 1: Längst ner på skärmen hittar du animationsfältet. Fältet är en tidslinje där din animation kommer äga rum, från början till slut. Längs med tidslinjen finns tal som 0, 10, 20, 30, 40, etc. Dessa är så kallade "frames". Varje "frame" kan liknas vid en stillbild av ditt objekt i dess animation, vad detta innebär framgår senare. Det första vi gör är att hitta det lilla fältet som visas i bilden ovan. Det fältet anger vilken frame som är markerad. Skriv "1" i fältet och tryck "enter" för att komma till "frame 1".

Steg 2: Observera att du nu markerar "frame 1". Det är där vi vill att vår animation ska börja.  

Steg 3: Använd snabbkommandot "i" för att få upp den meny du ser på bilden. Välj "Rotation". 

Steg 4: Nu ser du att en gul linje dykt upp på din tidslinje vid frame 1. Detta är en så kallad "keyframe". En keyframe är en fast punkt i animationen. När vi valde "Rotation" bestämde vi att vår animation kommer innebära att objektet kommer rotera. För andra typer av animation väljer du här något annat, t.ex. "Location", för att förflytta objektet.

Steg 5: Den keyframe vi infogade innebär ingen animation i sig, för att animera objektet måste vi infoga en till keyframe som bestämmer hur mycket objektet ska rotera mellan dessa två keyframes. För att infoga en till keyframe väljer du först vilken frame du vill markera genom att ange detta i det lilla fältet (som förut), i detta fall "frame 40". 

Steg 6: Åter igen har markören flyttats längs tidslinjen, denna gång till "frame 40".

Steg 7: Nu är det dags att ta synliggöra animationen. Innan vi infogar en ny keyframe är det viktigt att vi roterar objektet, som är syftet med denna animation. Detta gör vi genom att dubbelklicka på "Rotate" uppe i det vänstra hörnet på skärmen. Om vi inte dubbelklickar utan enkelklickar styrs rotationen istället av hur vi rör muspekare, men vi vill skriva in exakt hur många grader objektet ska roteras, så det är viktigt att vi dubbelklickar.

Steg 8: Därefter dyker ett fält upp nere på vänster kant där vi kan skriva in det exakta värdet för hur objektet ska roteras. Först klickar vi i vilken axel objektet ska roteras kring och vi vill att rotationen ska ske rund "Z-axeln". Känner vi oss osäkra på vilken axel som är vilken kan vi använda den lilla referenspunkten i det nedre vänstra hörnet på skärmen som visar vårt objekt (precis bredvid rotations-menyn).

Steg 9: Därefter fyller vi i värdet för hur mycket objektet ska roteras. Genom att skriva "-90" i fältet roterar vi objektet 90 grader medsols. 

Steg 10: På skärmen kan vi nu se att objektet roterat.

Steg 11: Därefter infogar vi en ny keyframe, fortfarande på frame 40 och väljer "Rotation" igen, precis som förut. Med detta gjort har vi nu en färdig bit av animation. Blender fyller nu själv i resterande frames mellan frame 1 och frame 40, vilket utgör rotationen. Om vi vill se hur Blender fyller i mellanrummet kan vi klicka på tidslinjen mellan frame 1 och frame 40 och se hur objektet roterar. 

Steg 12: För att ta rotationen hela varvet runt (360 grader) behöver vi upprepa samma process som vi nu genomgått tre gånger till. Varje ny keyframe vi infogar ska ha samma mellanrum. De ska alltså infogas på frame 80, frame 120 och frame 160. De ska också precis som tidigare ange att objektet roteras -90 grader.

Steg 13: I nuläget är animationen 250 frames lång, men vi vill att den ska sluta på frame 160, alltså precis när objektet har roterat ett helt varv och är tillbaka på sin ursprungliga position. För att ändra animationens längd orienterar vi oss till fältet bredvid där vi valde frames. Där byter vi ut värdet 250 mot 160.

Steg 14: Nu ser vi att det ljusa fältet i tidslinjen som indikerar animationens längd sträcker sig till frame 160.

Steg 15: Det sista vi vill göra är att spara vår animation. Detta gör vi genom att orientera oss till "Render"-fliken som bär kamera-symbolen uppe i skärmens högra kant.

Steg 16: Därefter väljer vi vilket filformat vi vill spara animationen i. Normalt är programmet inställt på att rendera i "PNG"-format, vilket är ett stillbildsformat. Vi vill därför ändra detta till något av videoformaten. I detta fall väljer vi "AVI JPEG". 

Steg 17: Genom att klicka på fältet ovanför där vi valde filformat, eller ikonen bredvid fältet, väljer vi till vilken matt vi vill spara renderingen.

Steg 18: Nu är vi klar med alla inställningar och det absolut sista steget är att rendera animaitonen. Knappen för animation-rendering hittar vi högst upp i renderings-fliken. Klicka på den och vår animation börjar renderas. Detta kan ta några minuter, men efter en stund så är videon klar att spelas upp! 

Slutreflektion LGBF30

Första stora gestaltningskursen blev jag rånat nära mitt hem, andra hade jag moralpanik, tredje tog mitt långa förhållande slut. Jag vill säga att denna tredje gestaltningsprocess har skiljt sig från tidigare, men jag vet inte, de har alla varit väldigt speciella. Just denna gång var det frågor om vem konsten har gjort mig, om min plats i världen som konstnär, om konstnärens roll, om konstens syfte, som ockuperade mina tankar. Stora frågor som fick brottas med känslostormar och -kaos. På något sätt känns det som att jag har hittat tillbaka ner på jorden igen, genom detta. 

Processen började optimistiskt med hopp om att appropriering kunde vara en bra metod för att komma till insikten att "det är okej att inspireras av andra", ett sätt att konfrontera tankarna om att all inspiration skall komma inifrån 'konstnärssjälen'. Dessa tankar uppkom i den inledande gestaltningsuppgiften till arbetet med GIBCA då jag tecknade av konstnären Serge Alain Nitegekas tidigare installation Obstacle 1. Tankarna på att beröva verk på deras originalkontext verkar vara återkommande hos mig för så var fallet även här då jag gjorde teckningen som jag kallade No Obstacle, en anspelning på att installationen berövats på sina rumsliga egenskaper. 

No Obstacle

Mina kunskaper fördjupades sedan i approprieringsbegreppet genom det gemensamma arbetet med boken Appropriation - Documents of Contemporary Art av David Evans. När jag läser blogginlägget från den veckan då jag arbetade med min egen del av texten blir jag påmind om tankar som då fascinerade mig men som jag fram tills nu inte ägnat en tanke åt sedan dess. För det var här här någonstans allt blev kaos. "Aha!"-upplevelsen av upptäckten av 'simulation' och 'simulacra' har tills vidare svalnat och istället medförde den kaotiska tillvaron, som fylldes med självkritik, att tankar om konstvärlden som sluten diskurs trängde sig på. Detta kom att påverka mig genom resten av gestaltningsprocessen och jag bestämde mig för att frångå all 'betydelse'-bärande mening och ifrågasättande-, utvecklande tankar som kunde ha syftat till att ytterligare driva den slutna konstdiskursen. Dessa tankar om att diskursen är sluten handlar främst om att konstvärlden i stor grad endast påverkar sig själv genom att appropriera på sig själv och sina egna erkända aktörer. Känslorna kring detta var i det mest kaotiska mycket starka och kroppen svarade med apati. Jag bestämde mig för att tillåta mig bli förförd av ej ifrågasatt estetik och låta den omfamna mig med allt som däri är tryggt och vackert. Nastivicious var konstnärsduon som med sitt verk på 3:e Våningen lyckades med att skänka mig den immersiva känslan av att aldrig vilja lämna det rum där deras videoinstallation projicerades på rummets alla väggar. Fyra filmer: Shouth: The Overture, Fuck Identity, South, Whitey On Venus och The Overture by Nastivicious. Efter denna upplevelse var det bestämt att detta var verket jag skulle appropriera.

Allt genom processen skapade jag små skapelser lite här och där, mest för att hålla mig så smått kreativ, utan att veta om det skulle bära någon vikt för den slutliga utställningen. Det var inte viktigt heller att det fanns en plan för något slutgiltigt, för jag såg inte utställningen som ett "slut". Redan vid den första inledande uppgiften då jag gjorde No Obstacle bestämde jag mig för att blir mer processorienterad och detta var med mig ända tills utställningen. Likt mitt arbete med  No Obstacle var det verk jag presenterade på utställningen berövat på sina rumsliga egenskaper. Det var fotografier tagna från en vald plats i rummet för Nastivisous videokonst. I bilderna kunde man se projiceringarna på en sned vägg och över ett element. Tanken var att välja en lite ovanlig vinkel som inte skulle klassas som 'praktisk' om man hade intentionen av att uppleva verket 'på rätt sätt'. Denna idé om att det alltid finns ett val i hur bildkonsumenten kan ta till sig verket var något som jag jobbade med i mitt presenterade verk på den då kommande utställningen på 'A-venue'. 

Så som verket såg ut på utställningen bestod det av dessa bilder i antalet 10 x 20 bilder arrangerade enligt ett västerländskt narrativ som skildrade händelseförloppet i videoinstallationen. Bilderna var fästa med spikar i olika färger som hade arrangerats i koder av upprepade mönster (ex. gul, gul, röd, vit). Syftet med spikarna var inte att berätta något specifikt utan att skapa ett verktyg för betraktaren att vilja läsa in egna syften, berättelser eller betydelser i förhållandet mellan färgkodningen och bilderna. För att röra till det lite extra hos den mänskliga viljan att 'ordna' valde jag att på några ställen bryta av de upprepade koderna eller det kontinuerliga narrativet med avvikelser. Jag lyfte ut en bild ifrån väggen, tog bort en bild, fäste ett tomt ark mellan två rader i narrativet, bröt av "spikkoderna" med avvikande färgsekvenser, och desutom lade jag till en sekvens av selfies mitt i narrativet som togs i rummet för María Berríos & Jakob Jakobsens installation på 'Röda sten'.  En tanke som jag jobbade med när jag monterade verket på väggen var att "det måste finnas långa perioder av kontinuitet i narrativet för att avvikelser ska bli kraftulla". Till skillnad från om allt hade varit en enda röra och ingen kontinuitet hade existerat, då hade verket varit något helt annat än det verktyg jag syftade till. I sin helhetliga estetik viker sig pappersbladen och skapar en tredimensionell upplevelse. Till detta inspirerades jag av den liknande estetiken hos akustikdämpande väggar, en estetik som jag tyckt om så länge jag kan minnas. Anledningen till att just den estetiken smög sig in i gestaltningen tror jag har att göra med den trygghet som jag förknippar med den. Detta hjälpte tillsammans med verkets storlek till att skapa den "immersiva estetiken" jag ville uppnå.

Fotografi: Nathalie Troedsson, 2015

När jag nu är klar med gestaltningen och ser tillbaka på allt så kan jag fortfarande tycka att appropriering är ett väldigt gynnsamt tillvägagångssätt i skolan. Jag skrev mer om detta i det förra blogginlägget då jag besvarade frågor från litteraturseminariet. Det jag kan återknyta till är vikten av insikten att man inte behöver hämta allt inifrån sig själv utan att man (eleven) kan appropriera det som intresserar en och "göra det till sitt eget", som appropriering trots allt betyder. Själv kommer jag att fortsätta appropriera, både andras verk och mina egna. För jag tror att efter att konstnären har lämnat ifrån sig verket är det fritt fram att återta det genom appropriering, och kanske är det detta som är kärnan i hur utvecklingen i en kreativ process ser ut: Man gör något - lämnar det ifrån sig - återtar det, och ser det på ett nytt sätt - man skapar något nytt - o.s.v.