Veckoreflektion #8 13/03/2015

Vill säga inledningsvis att bilder har tillkommit till tidigare blogginlägg. Nu, veckoreflektion:

Veckan började tidigt, redan innan veckan började...

I lördags var jag på plats på skolan och arbetade. Det var bara jag där så det var lite synd, hade gärna samtalat lite med någon. I min ensamhet lade jag ut alla bilder på golvet, vilket tog oväntat lång tid ("fast vad hade jag förväntat mig av 100 ark?") men det var nödvändigt för att få en överblick av helheten och dem enskilt. Att bläddra i en hög var otänkbart eftersom jag omöjligen kunde memorera och leta fram varje textur i högen vid behov. Nej, den visuella översikten var oersättlig och nödvändig. Det var dock allt jag hann med under lördagen, tror också att det var bra att bilderna fick ligga till sig där på golvet innan jag återvände senare för att börja plocka ur dem.

I måndags kom jag tillbaka till min hord av bilder och märkte att valet att låta dem ligga till sig var ett bra val, nu var det ännu lättare att se överblickande. Jag växlade några ord med några klasskamrater och testade därefter att limma ihop två kartonger till den rektangulära form som jag skrev om i förra inlägget. Det var svårare att limma denna avlånga form då den hade mer ojämnheter längs med ytan och att den ökade tyngden gjorde att limmet gärna vill släppa om den började hänga på något ställe. Men i slutändan gick det bra och när den hade torkat gjorde jag också valet att den formen fick representera min nivå av vilsenhet i det besökta området. En av de få känslor jag kunde navigera efter var nämligen att jag rörde mig i ett avlångt område.

 

Jag började med att leta texturer från min tidigaste upplevelser av biskopsgården och tanken var att jag skulle placera dem ungefärligt på samma plats på min karta som de befann sig i verkligheten och på den karta som står som representant för verkligheten (t.ex. Google Maps' kartor). I ett första försöka att placera bilderna lade jag ut dem på kartongen på en ungefärlig plats. Jag limmade sedan i nedre kant först eftersom det var i biskopsgården nedre kant jag vandrade in i området. Därefter arbetade jag vidare och anslöt fler och fler texturer.

Dagen efter, fortsatte jag med att välja och addera texturer, men märkte att de blev mer och mer anonyma i vilken geografisk koppling de hade, d.v.s. det var flertal texturer som jag inte kunde placera på plats i min minneskarta. "Skulle detta förstöra min ärlighet?" Det var en fråga jag ställte mig själv och jag blev återigen påmind om frågan "Vem är jag ärlig mot?" (som jag nämnt i tidigare inlägg). Det var nu dags att på riktigt konfrontera denna fråga på riktigt. Jag resonerade som så att; det är mig själv jag är ärlig mot eftersom ingen annan än jag kan backa upp, försvara eller motivera de val och upplevelser jag gjort och haft. Bara jag kan detta och därför är det min skyldighet att sätta ner foten och våga erkänna i min gestaltning att "Jag kommer inte ihåg vart jag upplevde detta" och därefter ändå ta med det i min gestaltning. Det blev min motivering mot mig själv och jag placerade därför ut några av texturerna på ytor där jag kunde anta och förnimma att de hörde hemma.

I onsdags hade jag hela ytan täckt när jag anlände till skolan, d.v.s. första lagret av texturer hade jag lagt klart dagen innan. När jag nu började med det andra, inte lika omfattande lagret, förhöll jag mig till mönster snarare än texturer. Detta var något som jag kommit på under tisdagen och jag hade då sparat en stor mängd med bilder som innehöll tydliga linjer och riktningar. Dessa riktlinjer använde jag för att förhålla mig till och klippte loss dessa från sin fyrkantiga inramning.

Hela processen med att passa bilder till varandra i kollaget har inneburit en förlängning av en annan process som jag började med under kursens uppstart, då i gestaltningen om mediering.

Remediering: "The Cabinet Of Dr. Caligari"

Likväl som i min remedierade version av filmen "The Cabinet Of Dr. Caligari", använde jag i den aktuella gestaltningen ett förhållningssätt som tog hänsyn till bildernas gemener så som skuggor och högdagrar. Jag försökte matcha dessa så att texturerna flöt ihop i ett löpande flöde från bild till bild, eller markant och abrupt bröt av. Detta för att skilja på känslor som upplevelser av strukturer (t. ex.byggnader) och känslor av öppna områden (t. ex. vägar, torg och parker), där strukturer ofta accentuerades med abrupta avbrott i flöde och kanter, medans de öppna områdena representerades i flödet från bild till bild. Samtidigt som jag arbetade på detta sätt fortsatte jag att så gott jag kunde placera mönstren på kartan vid en plats där jag upplevde dem.

Gång efter gång backade jag och såg, återgick och arbetade vidare, om och om igen innan jag till slut insåg att jag var så klar jag ville vara.

När jag reste bilden kändes det som att jag stod vänd inåt en öppen dörr och blickade in i min upplevelse av biskopsgården, det kändes bra. Det passade att ställa den på en något högre plats inför redovisningen, detta efter att ha burit runt min artefakt i rummet och känt efter på vart dess plats var. I slutändan hamnade den i ett hörn, upphöjd på kanterna av två element. Där upplevde jag att rummets väggar riktade blickarna inåt bilden och förstärkte min upplevelse av en öppning in i min upplevelse.

Under gårdagen hade vi redovisning. Det var otroligt intressant (men lite påfrestande)! När vi betraktade varandras gestaltningar skrev vi ned kommentarer på post-it-lappar. Något som konstnären läste upp och tog med i sin presentation av verket. En intressant metod som erbjöd alla att komma till tals och göra sin röst betydande, utan att det denne tar till sig blir för komplext och överväldigande. Det jag tar till mig är att jag kanske borde göra mig lite mer obekväm, lämna bekvämlighetszonen, "skava" lite mot mig själv och släppa lite på behovet att vara så nära ärligheten i kommande gestaltningar, samt att frångå det estetiska, vackra och förföriska. Det jag tar med mig från dagens tolkningar av andras verk är att kartläggandet inte bara behöver resultera i en karta, utan kan vara en del i en process som resulterar i något oväntat.

Veckoreflektion #7 06/03/2015

Tidigt i veckan kom jag på att jag behövde en struktur eller en dagsplanering för att hitta drivet. Ett miljöombyte kändes behövligt för jag ville skilja på arbete och fritid (även om det är svårt i ett gestaltningsarbete, som alltid hänger med i ens tankar vart man än går). Därför gjorde jag upp ett schema över vilka dagar som jag skulle vara på vilken plats och jag förflyttade där min gestaltning från hemmet till skolans lokal.  

Tisdagens handledning var för mig viktig för ett tillfälle att öppet uttala och skapa ett socialt löfte kring mina gestaltningsplaner. Att tala om något inför andra upplever jag skänker ett driv och en känsla av att det jag gör spelar roll för andra, något som stärker motivationen.

Onsdag morgon, då var det filmvisning, en film om Mark Lombardi. Filmen var mycket intressant och jag kände en stark koppling till mitt eget gestaltningsarbete, eller snarare en anti-koppling. Jag förklarar: Mark Lombardi arbetade med att grundligt granska, läsa på och undersöka flera sidor av myntet som blev hans konst, han kopplade samman och drog slutsatser, skapade visuella nätverk över den värld han lever i och är bekant med. Min personliga ingång i gestaltningen är grundad i den totala motsatsen; min brist på relation. Jag står ytters alienerad inför biskopsgården och känner ingen tillit till tredje partens källor. Däremot kan jag se en likhet i vårt sammankopplande av empiri, han med sina fakta och jag med min kommande upplevelser och intryck. Till denna uppgift ingick också ett gruppsamtal med klassen, det vi kom fram till var bl. a. det jag nämnt här innan, men vi listade också några konstnärliga referenser som kändes relevanta till Mark Lombardi: Lars Vilks, Carolina Falkholdt och Banksy. Resonemanget för det gemensamma med dessa personligheter rörde sig kring att de har varit aktiva i att röra upp starka åsikter och ifrågasätta sin samtids sociala överenskommelser.

Tanken för veckan var att jag skulle komma iväg och fotografera i onsdags efter filmen, istället planerade jag om och spenderade den dagen med att leta material. Det var främst en stabil och stor yta jag letade efter, något att fästa mina bilder på. Jag letade efter skivor i trä och andra alternativ som plast, men det jag till slut fastnade för var ändå kartong, ett material som ännu väcker en stark vilja i kroppen att tämja det. Allt för många kartongskivor har vikt sig då färgen eller limmet på dem torkat för att jag skall kunna lämna det materialet utan att "vinna" över det. 

Igår torsdag åkte jag till biskopsgården. Min första autentiska upplevelse av biskopsgården dokumenterade jag med min mobilkamera. Jag förberedde med att ta spårvagnen till centralstationen och gå in mig i centrala Göteborg, för att skapa en referensram och lättare upptäcka det som var nytt. Upplevelsen började redan innan jag anlände till Biskopsgården då jag promenerade den sista biten och jag hade problem med att inse vart området började. Vid två tillfällen trodde jag att jag redan var inne i biskopsgården fast jag inte var det. När jag väl kom dit upplevde jag något av ett antiklimax eftersom jag nu var över "gränsen" men det kändes inte som det skett någon drastisk förändring. Området jag befann mig i var ett villaområde som jag kände igen från kartbilden jag arbetat med tidigare. Där vandrade jag runt och försökte göra en en rättvis sammanfattning av miljön och dess texturer. Jag lade märke till många lodräta linjer.

När jag vandrade vidare och lämnade villaområdet märkte jag hur städat det var, i kontrast till den miljö jag ankom till. Det var dock inget extremt, men tillräckligt för att skillnaden skulle märkas. Jag kände mig hemma i området, för det växte mycket barrträd där och barren som hade fallit till den asfalterade marken i radhusområdet påminde mig om mitt barndomshem. Det verkade som en trevlig plats.

Jag kan inte hoppas att nedteckna alla intryck av en helt ny plats här på bloggen, inte alls i text och inte ens med hjälp av bilder. Men bilden är mer rättvis, så här kommer några av de ögonblick som jag inte kunde förbise:

 

Några ytliga men sammanfattande ord kan vara att jag hela tiden blev förvånad över det som väntade runt hörnen i biskopsgården. Jag märkte att det är en plats som liknar ett mycket större samhälle än vad det är till ytan, med många olika miljöer som talar om en egen historia och som speglar mångfalden i dess innevånare. Dessa själar förändrades i de miljöer jag besökte och sätten att agera varierade, vilket gav mig en koppling till varje textur som låg i anslutning till det sociala spelet mellan människorna.

 Mycket av min gestaltning handlar om att jag inte vill ge en sanning, eller hävda att jag har ett svar på vad biskopsgården är, eller vilken plats den har i samhället. Jag vill inte mena att jag vet mer än vad jag vet och jag vill vara ärlig med det jag gör. Om denna ärlighet riktas mot mig eller dem som betraktar slutet av min gestaltningsprocess är inte helt klart för mig ännu, men jag vet att båda dessa mottagare är viktiga att hela tiden ta hänsyn till.

Idag, fredag, har jag skrivit ut majoriteten av bilderna och utstått ett bråk med min skrivare och lärt mig ett och annat om hur den fungerar, den hårda vägen. Därefter gick jag till skolan där jag hade ett mycket givande samtal med en klasskamrat angående formen på gestaltningsytan. Vi samtalade om vad det innebär att vara rättvis och hur nära man kan komma det rättvisa. Vi enades om att det inte gick att vara totalt rättvis eftersom jag själv omöjligen kan direkt förmedla min upplevelse till någon annan, men att däremellan ligger gestaltningen som mediering. Jag söker dock det som ligger nära en sanning om min upplevelse och en form som kan vara representativ för känslointrycken av resan. Vi pratade om datorspelskartor och hur de kan se ut, om kartor som bara lämnar visuella miljöer i upptäckarens spår och bildar en form som går som en stig (ringlar sig som en orm) över den annars outforskade kartan. Denna form skulle kunna ligga nära den exakta (ickeupplevda) verkligheten, men den ligger långt ifrån mina upplevelser. Jag förklarade för min kamrat att jag sökte någon ungefärligt eftersom jag ofta kände mig vilse under mitt besök i området, men att jag ändå visste ungefär vart jag befann mig. Vid slutet av samtalet hade vi arbetat fram alternativen att omforma biskopsgårdens till annars hjärt-lika form till en kvadrat, eller rektangel, beroende på hur exakt dessa matchar min upplevda formlöshet i min vistelse. En kvadrat skulle då representera en mer vilsen upplevelse än en rektangel då rektangeln mer liknar biskopsgårdens  originalform. Vilken av dessa som blir den slutgiltiga form är dock inte bestämt idag, men jag har testlimmat en kvadrat i kartong och rent funktionsmässig verkar det fungera att limma kartongen med trälim (så att den inte viker ut sig och håller ihop).

En klippt karta över biskopsgården. Ett försök att se den som kvadratisk.

Veckoreflektion #6 27/02/2015

Nu går det trögt igen. Efter handledningen var jag full av inspiration, men när jag kom hem och gjorde klart det sista på kartan över biskopsgården försvann denna inspiration helt! Jag har befunnit mig i en art-block de senaste dagarna och känt mig väldigt långt bort från en livfull gestaltning. Jag kan inte längre sitta hemma och leta bland statistik och pilla på den digitala bilden i hopp om att hitta de mönster och sammanhang jag tidigare beskrivit. Jag måste komma ut! Nästa vecka tar jag med mig kameran ut för att fotografera texturer, oavsett om det är den idé som ger bäst resultat i slutändan eller inte så är det något fortfarande känner någon form av inspiration för. Generellt har jag tappat intresset för gestaltningen ganska kraftigt och förhoppningsvis får detta besök mig på rätt spår igen.

Till alla i klassen som skulle ha användning för en detaljerad översiktlig fy; använd gärna den karta som jag satt ihop, så mycket ni vill:

Veckoreflektion #5 20/02/2015

Efter handledningen har jag jobbat med att klippa ihop en karta över biskopsgården genom att använda satellitbilder från google.maps. Det hade varit en enklare uppgift med rätt förutsättningar, men mina begränsningar gör att jag nu har fått jobba med screenshots som jag sedan klippt ihop i Microsoft Paint. En metod som varit smärtsamt obekväm att arbeta med, speciellt om man är van vid smidigare metoder som erbjuds i t.ex. Adobe Photoshop. Resultatet har dock blivit nog så bra som jag förväntade hittills, ett problem kvarstår dock ännu; att jag helst vill ha den utskriven i ett format som minst motsvarar A3. Under tiden tills jag hittat en lösning på problemet tänker jag på vilka mönster som jag kan lyfta från kartan.

Exempel på mönster: Bostäder, vägar, samband mellan dessa- och texturer (ytor), ekonomiska skillnader, fördelaktiga resvägar, olika socialt centrala platser- och deras belägenhet och negativa ytor- och mellanrum.

Bilder från processen (de är rätt så fina i sig själva):

Från handledningen 18/02/2015

Jag tog med mig mina tankar och fick mitt första tillfälle att ventilera tillsammans med mina medstudenter. Först lyfte jag mina idéer om att jag skulle jobba på distans genom att utgå ifrån andras upplevelser, och sedan berättade jag om mina tankar om att arbeta med texturer (skrev om detta i förra inlägget). Utöver dessa två ingångar berättade jag också om ett konstverk i från boken The Map As Art.

Verket har inspirerat mig till att sträva efter något liknande, tredimensionellt och i nivåer (eller skikt), och under handledningen försökte vi pussla ihop detta med mina tidigare tankar.

Efter handledningen kändes det rätt i att gestaltningen skulle ta formen av ett tredimensionellt bildplan (i ev. olika lager, likt konstverket ur The Map As Art) där grunden för gestaltningen blir att hitta olika mönster och sammanhang i biskopsgårdens karta, som sedan lyfts som en abstraktion. Sammanhangen behöver inte vara enbart visuella utan kan grundas på t.ex. statistik.

Nästa steg blir nu att ta fram en stor och detaljerad karta över biskopsgården som jag kan söka efter dessa mönster i.

Veckoreflektion #4 13/02/2015

Jag missade en handledning denna vecka, kanske var det synd, eller kanske var det lika bra. Jag har varit väldigt försjunken i tankar och gått igenom en mycket introvert fas, inte ovanligt när jag ställs inför en sådan här lång period av gestaltning. Det upplevs som svårt att inte planera, gör jag inte det och "bara gör" kommer jag leverera kvantitet istället för kvalitet. Än så länge har jag massa idéer som bara är fragment av en helhet och som behöver pusslas ihop för att jag själv skall veta vad jag vill göra.

Min första idé som kom till mig när vi fick uppgiften var att jag skulle grunda min gestaltning på hörsägner och andras upplevelser av biskopsgården, vilket skulle vara möjligt eftersom jag själv inte vistats där tillräckligt för att göra mig en egen uppfattning. En annan idé som är rätt så ny är att jag kan tänka mig att jobba med texturer (ytor), d.v.s. skillnader mellan husfasader i olika områden, gatornas ytor, trädens bark, eller liknande och sedan placera ut dem som representanter för olika områden i biskopsgården.

Veckoreflektion #3 06/02/2015

Nu har vi börjat introducerats till ett längre arbete med kartor och kartan som konstverk. Det har varit en vecka full av gestaltande arbeten som lett till nya perspektiv.

I den första uppgiften skulle vi göra kartor över tre vägar vi färdats till olika skolor under vår tid hittills. Det kändes självklart att kartan, om den betraktas som konst, inte bara skildrar ett informativt syfte, utan också ett emotionellt värderande innehåll. I min gestaltning av de tre kartorna ville jag blanda så mycket av innehållets kvaliteter som möjligt och sprida ut det över bilderna. Vägbeskrivningen gick från att vara tydlig i en bild till att vara näst intill ickebefintlig för betraktaren i en annan. Samma sak gällande innehållet av mina gestaltade emotionella upplevelser, de förekom starkast i den bild vars vägbeskrivning var svårtydd och mest frånvarande där vägbeskrivningen var som tydligast. Eftersom vi också skulle använda flera olika tekniker för gestaltningen var det lämpligt frigörande att blanda testande/experimenterande och bekanta tekniker för att nå fram till den rättvist representerande bild av min upplevda geografiska verklighet som kartan är.

Mitt i veckan arbetade vi med en ny gestaltningsuppgift som skulle värma oss in i den kommande större och längre uppgiften. I denna gestaltning delades instruktionerna in i två delar, vilka jag funderade mycket på om jag skulle tolka som en gestaltning av en eller två bilder. Instruktionerna löd ungefär: "Gör en karta över: 1) En händelse/sekvens i media. 2) Ett litterärt område/rum." Jag valde att gestalta det som två bilder  eftersom min valda händelse upplevdes svår att införliva på ytan i det valda rummet.

Den händelse jag valde att hämta från media var den eskalerande konflikt som uppstått i Ferguson, USA, efter skottlossningen och mordet på en afroamerikansk pojke, utfört av en polis tillhörande staden. Jag har upplevt konflikten på distans, vilket ger vissa förutsättningar för mitt gestaltande. Jag kan t.ex. inte hävda att jag har en rättvis och neutral bild av händelsen eftersom den givits till mig genom medier som inte anses helt politiskt neutrala. Dessutom så påverkar händelsens natur mig, då det rör sig om folkgrupper som ställs emot varandra och etablerar stark gemenskap, tillhörighet och medföljande överbeskyddande inom den tillhörande gruppen, samtidigt som ett socialt överenskommet hat riktas mot den opponerande gruppen. Detta gör att inte heller de individer som varit inblandade kan ge en rättvis bild av händelsen, och allt jag som tredje part blir kvar med är min emotionella tilltro till enstaka specifika källor. Denna medvetenhet om min position som tredje part tillsammans med mitt register av lagrade känslomässiga reaktioner på den bild som media presenterat fick blir det som jag bar med mig in i min gestaltning. Den karta jag gjorde kan ses som ett narrativ; då den vecklas ut i ett kartlikt manér sker ett händelseförlopp: Först upplevs ett tomt vitt ark, sedan utvecklas en eskalerande förändring av ytan och den blir mer och mer fylld av revor och dåliga lagningar av tejp, som syftar till att representera mitt känslospel inför aktörernas hantering av händelsen.

I gestaltningen av bild två ville jag förmedla materialet i ett rum då det var för mig viktigare än rummets planlösning. Rummet jag valde var ett rum ur The Music Of Erich Zann av H.P. Lovecraft (1922). Rummets interiör minns jag faktiskt inte hur den i boken beskrevs annat än i dess innehåll av objekt och sporadiskt beskrivna planlösning, vilket kanske gör det förvånande att jag valt att lägga så mycket fokus vid det jag inte minns eller ens vet om det existerat. Vart fascinationen för materialet kommer ifrån är inte interiören utan istället exteriören, d.v.s. gatorna och området som omger Erich Zanns rum, jag kan nämligen väl förnimma Lovecrafts utförliga beskrivning- och min inre bild av dessa. De gamla, glesa träfasaderna på husen som låg längs svårpasserade gator blev något som jag tog med in i rummet då inget annat angavs. En för mig intressant förflyttning som jag inte reflekterat över att den skedde när jag läste boken för någon månad sedan, men som nu gav lust till min gestaltning. Jag använde kartongremsor till att göra plankor till väggarna i den kvadratiska rummet, och frystejp till golvplankor. Kartong fick också vara materialet för Erich Zanns slitna möbler. Sedan fick rummet en sista touch av sängkläder av hushållspapper och en golvlackering av kaffe.