Makt - Slutreflektion

Med detta inlägg vill jag göra en slutgiltig reflektion med fokus på mina egna tankegångar och jag kommer lägga lite fokus på konstruktions-delen, så vida inte någon del i den har varit betydande på så vis att den väckt frågeställningar. Detta inlägg kommer alltså mest handla om mina tankar som inte tidigare nedtecknats till bloggen, men som varit med mig genom hela processen och som bra summerar gestaltningsperioden. Det kommer också att handla om hur dessa tankar leds in i lokalen för utställningen och vad jag då upplevde i rummet. Om ni vill läsa om mina tankar om val för konstruktionen, funktionen, mina intentioner, läs mer om det i det förra inlägget som lades ut i samband med utställningen.

I ögonblicket jag skriver inlägget befinner jag mig i en tomhet som blivit kvarvarande sedan vi plockade ner utställningen. Tiden då verken spelade tillsammans var allt för kort och lämnade mig med en känsla av antiklimax. Denna önskan om ett förlängt utställningstillfälle förhindrar dock inte att utställningen i sin korthet var ointressant, tvärtom, det är just för att den var så pass intressant som den förtjänade en längre period av exponering.

Efter att ha befunnit mig i min egna, slutna värld under skapande-processen gav utställningens helhet ett förändrat perspektiv på vad som var den slutgiltiga produkten. Min insikt angående detta blev följande:

När man talar om visuella intryck kan man diskutera om vilken kontext som existerar inom och utanför bilden. Detta blev för mig ännu tydligare under utställningen, då man kan se på den på olika sätt. Ett sätt kan vara att gå in nära verken och betrakta den inre kontexten; vilka val har konstnären gjort inom bildens ramar. Ett annat sätt kan vara att ta några steg bakåt och uppleva den större bilden, d.v.s. rummet, i vilket verken samspelar och ger ett annat intryck. Vissa av verken som exponerades under utställningen var lättare eller svårare än andra i valet av betraktarens perspektiv. Som exempel på detta skulle man kunna ta min skulptur. Jag läste nästan uteslutande in den rumsliga kontexten i betraktandet av skulpturen eftersom den omgavs av andra konstnärers verk och; i sitt enkla uttryck, blev en del av rummet. Andra konstverk bjöd på en mycket stark inre kontext där betraktaren kunde gå in i en miljö eller värld inom bildytan, i kontrast till den rumsliga kontexten.

Makt-tematiken var mycket tydlig från första intrycket, men utställningen gjorde att mitt eget perspektiv på vad som är makt vidgades, efter att ha spenderat lång tid med att undersöka min egen ingång i tematiken. Jag undersökte makten element inom konsten och rädslans makt, men det är klart att makt handlar om mer än kulturellt grundade associationer. Det kan handla om pengar, moraliska val, konstnärens makt, ifrågasättande, förförelse, att ta avstånd, att närma sig, att aktivt kämpa för något, och mycket mer.

Det var en lång process som ledde upp till utställningen och jag har gång på gång försökt sammanfatta processen, varje gång kortare och kortare. Som jag sa i början på inlägget har jag skrivit en mycket sammanfattande text om processen i det förra inlägget och jag vet inte vilket inlägg som är bäst summerande, detta eller det förra. Men jag gör ett försök att komma med några ytterligare reflektioner.

En av de viktigaste insikter som kommit till mig under processen är vikten av av just processen. Under mitt projekt har processen fört mig genom olika faser; i vilka jag har planerat och undersökt, skapat kreativt och slaviskt, samt reflekterat och gått vidare. Det var först under utställningen (det som ändå upplevdes som det definitiva) som jag kunde se att processen inte behövde stanna där, utan kunde ta alla möjliga vägar därifrån. Det viktiga med denna insikt var inte hur jag kan ta mig vidare, utan att jag kan. För efter en sådan lång process då jag alltid arbetade mot ett mål, var tanken på ett fortsatt arbete svår att fokusera på.

Det var inte för än skulpturen var klar som jag kunde tänka på processen med ett didaktiskt perspektiv på min process. Jag insåg då att jag hela tiden arbetat med tema som trygghet, rädsla, den ensamme respektingivande, metaperspektiv (på processen) och att jag själv faktiskt har varit (och är) en elev under processens gång, vilket har gett mig möjligheten att reflektera över dessa begrepp utifrån en elevs perspektiv. Både min process och produkt har aspekter som kan översättas till skolan. Kan till exempel skulpturen översättas till en lärarposition? Kan betraktaren vara eleven? Kan jag som arbetar med projektet var en elev, osäker på vad som skall dokumenteras och hur jag skall gå till väga i mitt skapande? Återigen blir processen viktig för att dessa perspektiv och frågeställningar skall dyka upp.

Det svåraste under gestaltnings-kursen har varit att vara medveten om vad jag gör och att välja vilka tankar som skall dokumenteras och skrivas här på bloggen. Processen pågår inte bara i det handkraftiga utan även i tanken, och den pågår hela tiden. Vissa gånger har tanken tagit stora kliv och snabba vändningar som inte nödvändigtvis fört processen framåt, dessa tankar kommer i massor och är omöjliga att skriva ner på grund av bara deras mängd. Jag finner det viktigt att bära med sig denna insikt in i läraryrket och förstå att detta också kan vara en svårighet för eleverna.

Jag hoppas att detta inlägg varit givande och jag påminner än en gång att en tydligare beskrivning av min process finns i det förra inlägget.

Makt - Delrapport #5

Med detta inlägg vill jag summera och förtydliga min skapandeprocess samt göra ytterligare reflektioner på gestaltningen, i kronologisk ordning, från dag ett till nu.

Visionen kom snabbt vid det första annonserandet av temat makt och jag kunde snabbt plocka upp på en känsla, eller en stämning som jag var intresserad av att förmedla. Vid det laget hade jag länge varit intresserad av att gestalta, vad som jag då liknade vi monumental rädsla, något som sedan fick en annan benämning i och med mitt undersökande av den andra idén med mitt projekt; att undersöka makt-element i konsten. Jag ville undersöka vilka former, färger, kulturella symboler och kompositioner som spelar roll för att vi (främst vi i västvärlden) ska tolka ett konstverk som att det innehar makt.

För att hitta information om detta sökte jag på internet och skumläste artiklar och studerade bilder, jag gick också ut och följde upp intressanta observationer från nätet ute i verkligheten, så som t.ex. formen hos obelisken, en respektingivande, ståtlig, geometrisk form som sätter sitt värde över betraktaren. Jag insåg vikten av att inte använda en fast förebild för min gestaltning, för då jag fortfarande var intresserad av att förmedla en känsla och en stämning var det viktigt att det var just detta jag borde försöka hitta och använda mig av. Så jag absorberade intrycken från olika håll och filtrerade dem genom mig så att en produkt som speglade det gemensamma hos inspirationskällorna kunde skapas.

En tydligare bild visade sig och jag försökte skissa fram något som tog formen av en installation i stor skala. Detta mynnade ut i en idé om en obelisk med fanor vid dess sida. Då denna idé fortfarande var ung fanns det tankar på att ytorna i installationen skulle bära på former och färger som jag snappat upp under den undersökande processen, men efter att jag provat idén verbalt under handledningstillfällen beslutade jag att undvika dessa detaljer. Varför? Vid det här laget talade jag inte om projektet med orden; monumental makt utan använde istället benämningen; rädslans makt, vilket innebar stora skillnader för gestaltningen. Det intressanta låg i att undersöka hur mycket jag kunde reducera komplexiteten i min installation och samtidigt uppnå denna känsla av att konstverket äger makt över betraktaren, att betraktaren är mindervärdig inför detta. Därför närmade jag mig tanken med släta, monokroma ytor.  Valet av färg hade alltid varit med i tankeprocessen och jag hade många olika idéer kring färgsättningen, t.ex. tänkte jag på vad de olika färgerna kunde göra för betydelsen av perceptionen. Det svarta och vita, samt gråskalan, var alltid närvarande i mina olika visioner för färgsättningen men också färger som rött och blått. Till slut valde jag att inte inkludera färger eftersom dessa ofta (så som t.ex. de nämnda; rött och blått) bär på starka politiska budskap. Jag insåg att kontexten som min installation erbjuder färgerna bara skulle förstärka dessa associationer till politiska åsikter. Eftersom jag starkt ville undvika sådana associationer för att istället närma mig det ospecifika, valde jag att använda enbart den svarta ytan som kändes neutral i sin politiska åsikt, men stark i sin kulturella betydelse där vi kan utläsa korruption och ondska.

Jag tänker nu backa lite i tiden för att tala om något som skedde parallellt med det senaste stycket, nämligen; sökandet efter material. Detta var länge en svår del av projektet för mig. Att väga materialets vikt, styrka och yta mot kostnaden var en svår process. Det jag sökte efter var ett lätt material som var långt nog för att täcka hela de 2,5 meter höga väggarna på obelisken, samtidigt som jag hade visionen om en blank yta, för att göra det möjligt att dra paralleller till den släta, blanka, ytan hos polerad sten. Materialet skulle också vara starkt nog att fungera som stomme.

Som sagt så skedde dessa två processer parallellt och efter ett tag hade jag en tillräckligt tydlig plan och rätt material för att börja byggandet.

För er som läst mina senaste inlägg vet ni hur processen ser ut efter detta och jag finner denna del vara den viktigaste. Det är i denna senare del som jag gör de viktigaste observationerna och där jag ser på mitt tidigare arbete som en grund som kan förbättras. Dessa inlägg som beskriver denna del av processen är mycket svår att förkorta och implementera i ett inlägg som detta och risken är allt för stor att förståelsen går förlorad. Så till er som inte läste dessa inlägg lägger jag här nedan istället länkar till dessa om ni önskar läsa dem (om ni vill förstå hela processen är det av stor vikt att ni läser dessa):

Makt - Delrapport #3
Makt - Delrapport #4

Makt - Delrapport #4

Jag avslutade mitt förra inlägg med ett löfte. Ett löfte om en förklaring till vart jag tar mitt projekt härnäst, eller rättare sagt; vart jag tagit det. Idag blev jag nämligen klar med skulpturen. Lägg märke till att jag refererar till min produkt som en skulptur och inte en installation. Länge var mitt mål en installation, men som jag beskrev i mitt förra inlägg så fanns det en period då jag fortskred med projektet i ett slaviskt manér och inte tillförde något nytt, eller tänkte om. När jag sakta passerade ut ur den fasen märkte jag vart jag befann mig och kände att förändring behövde ske.

Det fanns ett par dimensioner som mitt projekt saknade, något som gick förlorat i processen. Ärlighet och pondus är en av dessa. Något jag värdesätter högt är när en produkt, ett objekt eller en artefakt (för att citera Fredric Gunve) vågar vara sig själv. Att vad vi ser är det sanna och stolta. Att objektet inte låtsas vara något annat, än vad det faktiskt är.

Min strävan efter att imitera den släta ytan hos en obelisk av blank, svart marmor var något jag reagerade emot. Varför ska jag dölja min stomme som jag byggt upp? Är inte den en del av skulpturen? Ska den gömmas för att ge plats åt ett falskt löfte om släta marmorytor? Jag insåg när jag byggde stommen att den i sig själv bar på formen hos en obelisk, med eller utan täckande väggar. Ett sökande började istället efter ett sätt att uppnå denna ärlighet. Det kändes viktigare än någonsin, för:

Min förhoppning var att detta skulle skänka min skulptur en pondus som säger att "jag vågar vara precis så här", "jag döljer inget". Självklart blir detta allra tydligast för mig, och för de som vetat om mina tidigare intentioner, eftersom det uppstår en kontrast mellan idén som "försöker vara något annat" och idén som "försöker vara sig själv", men jag tvivlar inte på att den nya idén kan stå stadigt även för den som inte har vetskapen om denna kontrast.

Att något vågar vara ärligt och obevekligt, det är något övermänskligt med det. Få av oss människor vågar vara helt ärliga, mot andra eller mot oss själva och jag tror att om vi placeras mot något som besitter denna ärlighet hamnar vi i en underkuvad position. Vilket i innebär att det nämnda objektet laddas med makt.

Hur skulle då detta genomföras? Jag visste att det var nödvändigt att visa stommen, det var kärnan i idén. Men det räckte inte helt. Vad blir det av fanorna? Jag hade hela tiden haft visionen om fanor som hänger längs med sidorna av skulpturen, därav referatet av projektet som en installation snarare än en skulptur. Dessa fanor av svart tyg, "vad händer med dem i min nya vision?" frågade jag  mig själv. För att få svar på frågan tänkte jag tillbaka på en av mina grundläggande intentioner med projektet; att bryta ner maktuttrycket inom konsten till sina beståndsdelar. "Så, vad är då fanor?". Jag undrade om det var möjligt att fånga de grundläggande elementen i begreppet "fanor" och på så vis ta det ett steg längre än att bara göra anonyma - faktiska fanor.

Det jag kom fram till vara att det var tyget, d.v.s. materialet, som var viktigt. Den rektangulära formen hos fanorna var i sig själv anonym och kunde t.ex. lika gärna vara en symbol för en obelisk, eftersom de delar form i denna tvådimensionella aspekt. Men likt obelisken är det det tredimensionella aspekterna som definierar och gör det möjligt att identifiera dem. Obelisken har sin tredimensionella, stående form, och fanorna har materialet.

Utifrån denna insikt beslöt jag att inkorporera denna aspekt av fanorna i obelisken och låta den vara en skulptur, snarare än installation.

Det var viktigt att behålla proportionerna av den lång-smala rektangeln och jag rev långa remsor från mitt stora tygstycke, som tidigare var ämnat för fanorna. I detta skede strävade jag efter att behålla denna "ärlighet" som jag tidigare skrivit om, och därför bevarade jag de rivna kanterna med sina hängande trådar. Jag fick en känsla av lättnad och ilska av att höra ljudet av tyget som rivs isär och känslan i händerna när jag tygets trådar revs var förvånansvärt tillfredsställande. Kanske var det ett litet utlopp för inneboende ilska, vad vet jag...  Jag var tvungen att spela in det underbara ljudet som uppstod, men tyvärr har jag inte kommit på ett smidigt sätt att dela det här på bloggen. Jag hoppas kunna lösa detta så att ni får ta del av det underbara.

Dessa remsor lindade jag sedan runt skulpturens tidigare "trästomme", men som numera var en del av den visuella helheten. Jag var noga med att, i ögonblicket, nå en balans i  hur mycket tyg/trä som visades för att skulpturen inte skulle kännas fattigt på något av dessa material. Kanterna på skulpturen var viktiga. När tyget lindades var det viktigt att kanterna förblev skarpa (d.v.s. inga veck), eftersom detta är en av de mest tydliga punkterna för association när vi uppfattar en obelisk, de långa lodräta kanterna.

I och med att tyget inte längre, lika tydligt, "är fanor" hoppas jag att det ges ett större utrymme för association utan att referensen går förlorad och de hjälper också till att förstärka formen av på skulpturen då dess sidor förblir mer täckande.

Resultatet av veckans arbete ses här nedan.

Makt - Delrapport #3

Det var ett tag sedan sist...

Detta inlägg skrivs den 4:e i 5:e, strax innan de sista dagarna av skapande börjar. Det är först nu jag känner mig mogen att skriva detta inlägg som för mig har stor betydelse.

Jag vill återväcka minnet av vår senaste gemensamma handledning och vad som sades då: Jag avslutade den tid som fokuserats på mig med att säga att "jag har en svag bild av ett nytt koncept". Med detta menade jag att jag såg nya former som jag ville utforska, men jag kunde inte koppla formerna till "makt". Såhär i efterhand tror jag mig kunna tyda denna vision eller känsla bättre, men jag återkommer till det. 

När vi sedan skiljdes åt efter handledningen gick jag som många andra gånger den långa vägen hemåt i det underbara vädret. Som efter varje handledning var jag full av inspiration. 

I detta inlägg tänker jag inte beskriva händelseförloppet kring det som hände mig under vägen, men jag tänker beskriva hur det fick mig att känna.

När jag kommit fram till mitt hyreshus hade den långa skuggan kommit ikapp mig och fått ett ansikte. Jag försökte bli av med personen men denne kom ikapp mig och riktade; mot mig, makten manifesterade i rostigt stål. Att bli knivrånad under denna annars perfekta dag hade känts overkligt för några minuter sedan. 

Det vore enkelt att beskriva känslan i det ögonblicket som "maktlöshet", men det vore att att göra en stark underdrift. Visst var det en av känslorna, men det var så mycket mer. Tankar om överlevnad, tankar om ägodelar, tankar om relationer, allt detta och mer krockade och känslorna strävade efter att göra sig hörda. "Kan jag springa ifrån honom?", "Kan jag vinna ett slagsmål?", "Har jag råd att förlora väska?", "Vad fan finns i väskan!?", "Är han påverkad?", "Vad är det för konstig lukt?", "Lim?", "Hur vass är kniven?", "Hur stark är han?", "Hur ser han ut?", "Har jag råd att förlora väskan?", "Har jag råd att förlora väska?".

Efter ett tag släppte jag väskan och sprang.

Den närmaste tiden efteråt trodde jag att jag hade klarat mig oskadd ifrån händelse, jag kände ingen rädsla för mannen eller händelse och jag sprang till och med ut för att leta efter väskan. Därefter följde flera dagar av förnekelse, men sakta blev jag åter igen medveten om mig själv och ju mer jag såg mig själv, ju mer märkte jag händelsens påverkan. 

Även nu när jag skriver befinner jag mig i en bearbetningsprocess där jag märker hur förnekelsen släpper successivt. Jag kan inte längre vara utomhus utan att vara extremt medveten om vilket folk som rör sig runt i kring mig, jag ser fler "skumma typer" än förut, det känns som att gå igenom ett arkiv där jag måste bocka av alla ansikten för att komma vidare och känna mig trygg. 

För några dagar sedan tänkte jag tillbaka på vad som sades under vår första handledning. Jag kommer inte ihåg vem som tog upp det, det kan väl har varit jag, men jag vet inte säkert. Det jag tänkte på var detta: "Vi har makt att ta varandras liv". 

Det som sades då har nu internaliserats i mig, det är nu en del av mig. Jag tänker då och då att livet kan ta slut fort, på många olika sätt, vilken dag som helst. En tanke jag är bekant med sedan tidigare, men som först nu blivit tydlig, konkretiserad och manifesterad i form av ett litet rostigt knivblad i händerna på en påverkad ung man.

I nästan två veckor var befann jag mig utom min tidigare skapande-process och kunde bara fokusera på att driva den existerande idén vidare, utan att tillföra något nytt. Jag byggde utefter mina ritningar, slaviskt, likt en ikea-möbel satte jag ihop stommen till min skulptur. Jag befann mig i ett dis och såg bara verkligheten vagt. 

"Vad kände jag då?" frågar jag mig igen och "Vart för det mig?". För det är först nu som jag kan se tillbaka och reflektera. 

När jag ser tillbaka på knivrånet så får det mig att tänka på den konflikt av makt som utspelade mellan oss och inom oss. Jag vägde min fysiska styrka mot hans i hopp om att inneha mest makt i situationen, och jag kan bara anta att han gjorde detsamma. Dock hade han kniv, ett vapen. Det förstärkte hans fysiska makt och hans föreställda makt och jag fick en känsla som jag vill lita på. En känsla av att han upplevde sig ha mer makt bara av att hålla i kniven, bara av illusionen och föreställningen av att en kniv, enbart objektet, ger dig mer makt. Jag kan också minnas hur jag såg över mina intentioner; för vad ville jag? Ville jag ha makt att vinna konflikten? Eller makt att ta mig ur den? I slutändan valde jag att ta mig ur den. Men det vara bara möjligt efter att vi löst konflikten om väskan. För i det ögonblicket höll vi båda ett grepp om min väska, ett objekt som då laddades med makt. Han räknade med att jag inte ville släppa väskan, så genom att hålla kvar greppet hade han makten över min position. I och med detta hade jag makten i valet av att släppa väskan eller inte. Mitt slutgiltiga val gjordes därför utifrån en bedömning av väskans pengavärde och eventuellt emotionella värde.

När jag nu har bearbetat och tänkt över situationen vill jag anknyta till det jag inledde inlägget med. Det som jag nämnde under vår senaste gemensamma handledning. För detta har fått mer betydelse för mig nu och jag tror mig kunna tyda den känslan som då fanns inom mig. Jag tror att det var en första insikt i att jag börjat tröttna på mitt projekt. För tiden det tagit med att arbeta med konstruktionen, materialet och den ekonomiska delen hade vid det laget tröttat ut mig och jag letade efter något nytt. När knivrånet inträffade kastades dock en slöja över min process och dolde den för mig. Jag hamnade i en ny process som bara handlade om att göra vad jag redan visste skulle göras. Men nu kan jag se på detta ur ett överblickande perspektiv och jag förstår att jag inte kan gå vidare med projektet utan att ta med mina nya erfarenheter i processen. När den nya veckan börjar imorgon kommer jag att angripa min gamla vision och förbättra den genom att driva åskådarnas associationer längre och lita mer på dem. Vad jag menar med detta skriver jag i ett kommande inlägg. 

Jag ser fram emot en kreativ vecka.

Tillägg: Jag vill också be om ursäkt för att jag hållit mig undan diskussioner om mitt projekt under denna tid av förvirring.